Vad som hänt sedan sist

 
Oj, vad tiden rinner förbi alltså. November tog hårt på mig, som jag skrev i mitt förra inlägg. Jag låg verkligen och skvalpade runt på bottenplan då. Sedan dess har jag inte tänkt på bloggen över huvud taget, men mycket har ju hänt sedan sist. I november skrev vi köpeskontrakt på vårt hus. En lycka jag inte vågade dela med mig av förrän vi var inflyttade. Vi har letat hus i två års tid men inte hittat något som verkligen uppfyllt alla våra krav. Mot slutet var jag på väg att ge upp. Jag sa till Micke att jag nästan köper vilket ruckel som helst bara jag får komma ut på landet igen. Vi var ute efter ett hus på landet, gärna utan synliga grannar, med skog runt husknuten. Det skulle inte vara för litet, inte för stort, inte för dyrt och inget gigantiskt renoveringsbehov. Alla hus vi tittat på och som jag förälskat mig i visade sig ha ett eller flera stora fel. Grova sättningar, sprucken grund, vattenskador. Inget vi var villiga att ge oss in på. När vännernas fras "det var inte menat att bli så, erat hus kommer så småningom ska du se" till slut började gå mig på nerverna så dök detta upp. Längs en liten grusväg mellan två avlägsna byar satt en liten "till salu" skylt. Från den stora vägen löpte en privat liten väg cirka hundra meter upp på en kulle, tätt omgiven av brandorangea björkar och granskog. Huset syntes inte från vägen, men vi chansade och körde upp. När vi kom upp möttes vi av ett enkelt hus i söderläge, upplyst av den starka kvällssolen. Vi körde upp på gårdsplanen och stannade till. Mellan huset och skogen låg en igenvuxen åker, som vittnade om att det var en gammal jordbruksfastighet. Ett litet häbbre låg gömt mellan björkstammarna mot sörsidan och en rökkåta samt grillstad mot norr. Här är det ju, sa vi. Här är vårt hus.
 
Allt efter det är ganska diffust. Det gick ju så snabbt. Det blev vårt i alla fall. Gården är på lite mer än två hektar. En boda, en ladugård, ett varmgarage och ett hus. Huset ser litet ut på bild, nästan som en enkel enplanare, men har faktiskt två våningar. Varje plan är på hundra kvadratmeter. Jordvärme, golvvärme och timrade väggar på hela nedervåningen. Han som byggde huset, förra ägaren, har även tagit in stora grova timmerstockar och satt upp i köket och vardagsrummet. Trappan upp på övervåningen är byggd utav rundade stockar från grannens gamla ladugård. Modernt möter gammalt och rejält, liksom - jag älskar det! Och alltså golvvärme är något jag aldrig kommer att vilja leva utan igen. Det har varit så ovärderligt när det varit kring minus trettio i några veckor nu. Så himla, himla skönt att kunna vakna på morgonen och kliva ner på ett mysvarmt golv.
 
Nu har vi bott här i ungefär en månads tid och jag blir bara mer och mer förälskad i vårt nya hem. Huset ligger som sagt uppe på en kulle och ytan runt om huset gör att det är ganska öppet. Tvärs genom skogen mot öster är byns gamla (gigantiska!) skola, som någon utomstående har köpt och håller på att renovera upp. Tvärs genom snårskogen mot söder ligger våra andra grannar, de med de gamla jordbruksgårdarna, omgivna av stora åkrar som vätter ner mot sjön. Underbart fint. Jag längtar tills vi får bo in oss ordentligt och se hur gården förändras över årstiderna. Vi har ju såklart en hel del planer. Då huset inte är i direkt behov av någon renovering inomhus (är ju ändå byggt 2003) så vill vi satsa på att göra gården fin. Köra med jordfräs och återta lite av åkermarken. Gallra ut lite skog. Bygga hundgård, såklart, så att vi får plats med några fler hundar (läs: huskies). Jag har alltid velat ha en massa djur på gården. Tror att det ligger i mina gener, hehe. Problemet är ju att vi ofta är bortresta under längre perioder. Till exempel under sommaren då vi flyttar till fjälls i flera veckor, eller på hösten då jag i princip bor i jaktkojan. Så att ha djur som är helt beroende utav en tror jag vore svårt för vår livsstil. Men. Till nästa vinter kanske vi har renar på gården. Några stycken för stödutfodring. Om vi hinner bygga hage tills dess, vill säga, men det kanske är lite väl optimistiskt. Någon vinter ska vi dock ta ner en handfull renar att ha på gården, från december till april. Det är ju ändå den tiden på året vi är som mest hemmavid, så det skulle passa hur bra som helst. Och hur mysigt hade det inte varit med djur på gården! ♥
 
 
När solen återvänder återhämtar jag mig i ungefär samma takt. Även om dagarna fortfarande är korta så känns det i varenda cell i kroppen att ljuset är på väg tillbaka. Nu ska vi bara härda ut hela februari också så tar sedan vårvintern vid. Det är nu bara en vecka kvar innan Jokkmokks Marknad. I år vet vi inte om vi stannar över natten, då det allt som oftast är fullt hos svärföräldrarna. Mickes siessá kommer ner över marknaden, så gästsängen är mest troligt ockuperad. Jag har tänkt köpa mig en rävskinnsmössa i år. Tänkte även det förra året men då blev det en killingmössa istället, som jag upptäckt inte är tillräckligt varm om kinderna då vi kör hundspann. Vi får se om jag hittar någon fin på marknaden, annars får jag beställa en från någon duktig duodjár. Så vet man att man får den skräddarsydd, precis som man vill ha. Och att köpa handgjord slöjd är det enda tänkbara alternativet. Tanken på att det ligger så mycket känsla och kreativitet och personlighet bakom plagget. Vi har ju turen att ha så många duktiga slöjdare i vår närhet. Bland annat Mickes kusin Per-Thomas som slöjdade min brukskniv då hunden åt upp min gamla.
 
Januari är i regel en rätt så händelselös månad i våra liv. Det är oftast för kallt för att fara ut och köra skoter, eller åka upp till stugan. Det är kämpigt att bo vedeldat när det är trettio minusgrader och man måste upp flera gånger mitt i natten och lägga på ved. Vi lyckades dock tajma in en helg då vi for upp till Njavve. Vi körde skoter upp på fjället och jag fick mig en liten topptur med skidorna. Dock var dagen så kort att vi knappt hann upp på kalfjället innan solen gick ned och det började skymma. Väl hemma i stugan igen blev vi utringda på renskiljning i Guorbak. Så vi tog oss en liten powernap på två-tre timmar och packade sedan in oss i bilen och for iväg. Vi blev i hagen fram till midnatt ungefär. Ovanligt tidigt. Men vi slapp ju köra dem ner till vinterbeteslandet så där sparade vi en del tid. Så vi hann trots allt med en liten mystimme framför kaminen i stugan innan vi gick och la oss.
 
 
På skiljningen var jag med om något som faktiskt berörde mig nästan till tårar. Det var visserligen den-tiden-på-månaden för mig och jag brukar alltid bli väldigt, väldigt emotionell under den veckan. Men då vi stod och lastade renar så slängde jag en blick över skynket in i hagen. Då fick jag se en renkalv som fastnat med huvudet i en öppning i stängslet. Jag hann precis se hur den avslutade sin hårda kamp och bara föll ihop mot stängslet, hängandes med stängseltråden runt halsen. Jag fick PANIK och kastade mig in under skynket och sprang bort till den, greppade tag om bogen och försökte lyfta den samtidigt som jag försökte lirka ut huvudet ur stängslet. Men hur jag än vände och vred på huvudet så fick jag inte ut hornen. Adrenalinpåslaget var så kraftigt att det bara brusade i mina öron. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag skrek efter Per som precis kom ut från "bollen" där renarna tas ut för lastning. Han rusade fram till mig och började bryta av hornen på kalven. Jag höll i stängslet med ena handen och försökte hålla ner stråltråden så att trycket mot kalvens hals inte skulle bli för stort. Till slut lyckades Per lirka ut huvudet ur hålet. Kalven föll ihop på marken, orörlig, och jag kände hur tårarna steg i ögonen. Var helt övertygad om att det var för sent. Per ruskade om kalven över kroppen för att få igång den, lade örat mot bröstkorgen och lyssnade till hjärtslagen. Efter några sekunder lyfte den på huvudet och strax därefter andades den normalt igen. Efter några minuter reste den sig och gick tillbaka till de andra. Enorm lättnad. Mitt hjärta slog så hårt. Tanken slog mig; tänk om jag inte hade kastat den där blicken? Eller om jag inte ens varit där, just då. Om jag hade lämnat hagen och gått och hjälpt till att lasta? Eller om jag bara hade väntat i några sekunder till, då hade det varit för sent för den lilla. Vi slapp en olycka denna gång och kalven i fråga vandrar nu runt i Jokkmokks skogar och letar lav. På något sätt berörde det mig så starkt, just där och då. Dels vetskapen om hur fort det kan gå fel. Men också hur maktlös man kan känna sig i sådana situationer, då det handlar om sekunder mellan liv och död. Och hur förbannat stark man blir när adrenalinet slår på så att man kan ta en kalv på 15 kilo under ena armen och samtidigt lirka runt med den andra.
 
 
Igår var vi och hälsade på några av våra nya grannar. Vi vart bjudna på kaffe och fika, som sig bör. Som alltid när man her sig ut i småbyarna är det viktigt för folket att veta vem man är och vem man är släkt med, i alla fall om man kommer från området. Som då jag plockade bär på ett kalhygge mitt emot min mormor och morfars gamla hemställe och två äldre gubbar mötte mig med varsin hink lingon. De hälsade glatt och första frågan som ställdes var "voda jär dö då?". Jag svarade att jag kom från "ine bojn" men att min mamma och morföräldrar var födda här. De frågade såklart vad de hette och utbrast sedan i ett "jahaaa just hä, du jär bårta Holmströms-schläkte". Så är det ju, livet i byarna, haha. Jag som är uppvuxen med det har inga problem med det. I mitt tycke finns det inget negativt med det, snarare något jag finner ganska mysigt. Att träffa på en främmande människa som sedan glatt förklarar att de gått i samma skola som min morfar för en herrans massa år sedan. Micke å andra sidan, som kommer från Jokkmokk, får göra sig ett helt nytt namn här i byn.
 
Ja, våra grannar verkar så helmysiga. Och genuina bybor. Här har gårdarna gått i arv sedan gud-vet-när. Här är modersmålet bondska. Jag har känt en sådan saknad då jag jobbat i Luleå, att vara tvungen tygla min genuina dialekt för att alla håsaföttren inte förstår bättre. Att jag sedan bor tillsammans med en jokkmokkare gör det inte lättare. Det blir helt enkelt så att man tar bort mycket av den bondska man är uppvuxen med för att lättare göra sig förstådd, både hemmavid och på jobbet. Men här i byn är det annorlunda. Här består byamötena av högljudda diskussioner på pitemål. En liten men fantastiskt fin glimt i vår nya vardag. Än en gång slänger jag en tanke på våra framtida barn, som kommer få uppleva en vild blandning av pitemål och lulesamiska i hemmet haha.
 
Nu blev det ett långt och osammanhängade inlägg. Men detta sammarfattar väl lite grovt de två månaderna som gått sedan sist. Det har som sagt inte hänt så mycket. Vi har försökt landa i att vara husägare, fått en liten relax-helg till fjälls och så har det blivit en hel del skidåkning både före och efter jobb. Jag ska försöka bli duktigare på att uppdatera men vi vet nog alla hur det blir med det.
 
Ha det fint!