Inväntar det nya året

 
Hej på er! Det var ett tag sedan sist. Jag har hunnit med att bli sjuk, under själva julafton hade jag feber och huvudvärk men envisades ändå om att tväråka genom Norrbotten för att hinna fira jul med alla familjer. Juldagen spenderades i Jokkmokk. Därefter har jag jobbat som ett tok med all mellandagsrea, någonstans där emellan har vi hunnit fira min mammas födelsedag dessutom. Hon fick två superfina tennarmband som jag inhandlade i butiken i Storforsen. Har själv funderat på att köpa nya där, mina börjar bli lite väl gamla och tenntråden har börjat lossna på sina ställen. Nu närmar sig det nya året med stormsteg och vi åker upp till fjälls om några timmar. Jag hade hoppats på att få ta premiärturen med skotern uppe i Njavve men vädret verkar inte till vår fördel. I bästa fall kanske vi tar oss till någon närliggande fjälltopp. Det ska blåsa och regna (!), vilket känns helt befängt då det nästan är januari nu. Var är rysskylan?
 
Jag hade tänkt ta en dusch nu och packa ner kamerautrustningen inför helgens bravader. För första gången på väldigt, väldigt länge tar jag med mig mitt Tamron 17-200mm, f/2.8. Jag har aldrig varit överdrivet förtjust i det eftersom att det är så galet tungt, men i svagt ljus är det guld värt! Jag ser fram emot att ägna helgen åt stugliv, med allt vad det innebär, så vi hörs nog inte förrän till veckan igen. Gott nytt år på er i alla fall, syns nästa år!

Bajkasj, del två.

 
Gårdagen var den tröttaste dagen jag upplevt på flera år. Jag är en sådan människa vars hjärna upphör att fungera efter klockan två på natten, sömn är verkligen en stenhård nödvändighet i min värld. Får jag mindre (eller mer) än åtta timmar per natt så försämras min prestation märkbart dagen efter. Så efter att ha dragit renar till åtta på kvällen åkte vi hemåt, när det plötsligt började att spöregna. Vägarna förvandlades till bäcksvarta isbanor och sandbilarna hade ännu inte hunnit täcka alla vägar, speciellt inte upp mot fjällen. Så vi halkade fram till Jokkmokk, stannade där en stund för att invänta sandbilen, sedan begav vi oss hemåt. Tre timmar tog det att ta sig 15 mil, med en paus då vi inte tog oss upp för en backe och fick vänta haha. Usch vilken lång kväll och natt det var. Vi slängde oss i sängen och somnade omgående och när klockan ringde morgonen därpå ville jag bara spontan-avlida på plats.
 
När jag inte drog renar stod jag i hagen med pricklistan och passade då på att fotografera. Ljuset är ju bedrövligt när mörkret fallit, trots strålkastarna, och att fånga renar i fullt språng är allt annat än lätt. Det var skådning fram till tvåtiden på dagen och skymningsljuset gjorde det supersvårt att få till rätt inställningar. Det kändes som att inte en enda ren blev skarp. Nåja, det kommer fler gånger och snart kommer ljuset tillbaka!
 
 
Renarna skulle lastas samma kväll men det blev uppskjutet då lastbilarna inte kunde köra upp till hagarna. Majoriteten stannade kvar över måndagen och även idag för att göra klart. Skiljningarna fortsätter in i januari (ev. februari) innan allt är klappat och klart. Som sagt väntar säkert fler dagar i hagen. Det är ett hårt jobb men superkul att få kvalitetstid med de finaste djuren!

Med min bäste vän

 
Idag tog jag med mig Leo till Storforsen. Det var inte speciellt kallt så jag skippade jackan och tog min varmaste ullsjal istället. Blå är inte den mest smickrande färgen på mig (av oklara anledningar) så jag brukar inte ha den vid tillställningar eller dylikt, men när det kommer till värme är den allra, allra bäst. Tjocka, grova maskor, sjävklart gjord för hand - i ren ull. Finns ingen varmare! I alla fall gick vi ut på en tur upp mot skogen, förbi de gamla ladorna som jag tycker så mycket om. Himlen var klar och frisk men solen orkade inte hela vägen upp, den nådde bara just så pass att den lyste upp bergstopparna i fjärran. Rosa, skimrande solnedgångar är det lyckligtvis ingen brist på såhär års, så när solen återigen började söka sig nedanför horisonten blev vi vittnen till en magiskt vacker solnedgång.
 
 
Jag gick upp på Petberget också men det blåste så mycket där uppe att vi vände om lika snabbt och gick ner igen. När jag kom hem hann jag precis ta av mig skorna innan brevbäraren knackade på dörren för att lämna av ett mycket efterlängtat paket - som ni säkert kommer få höra om mer senare. Någon timme senare hämtade jag upp Micke och så for vi till Jokkmokk, han klippte sig och sedan åt vi middag med hans mamma innan det bar av hemåt igen. De få lediga dagarna man har går så fort att man hinner inte ens med innan de är över igen. Lyckligtvis är jag ledig i helgen också. Kan hända att det blir skiljning om vi lyckas pressa in det bland allt annat vi har planerat. Vi får se. Nu ska jag slänga mig i sängen och sova ut imorgon, känns som att det behövs.