Forsarnas magi

 
Ibland slår det mig hur lycklig jag är som har vuxit upp här. Ända sedan barnsben har jag sprungit över klipphällorna runt dånande forsar, letat bär och byggt kåtor av ris i tallskogarna mellan bergen. Badat i det iskalla vattnet i de oändliga älvarna och mött vilda djur på mina äventyr över myrmarkerna. Alla minnen har blivit till ett stim som i sin tur bildat en sentimental storm inom mig. Herregud vad jag älskar dig Norrbotten, av hela mitt hjärta. Inte bara på grund av alla minnen och all ljuv natur, utan för att jag har ynnesten att kalla dig mitt hem - och inte bara det, mitt ursprung. Allt finns här, alla mina minnen, hela mitt liv och mina förfäders liv finns inom dessa länsgränser. Jag kan inte föreställa mig att bo någon annanstans än just här.
 
Som barn var allt så givet, min omgivning var så självklar. Sällan var något särskilt magiskt i sig, det var ju bara så - det var ju hemma. Jag har alltid varit hemmablind när det gäller vår natur, endast vid ytterst få tillfällen kunde mitt tunnelseende vidgas. Vinterns pastellhimlar och kalfjällets hårda vindar var sådant som kunde väcka mig ur min oförståelse över hur fantastisk min omgivning var. Men endast ett av alla ting fångade mig varje gång och ryckte mig våldsamt ur min apatiska inställning - och det var forsarna. När man som liten skvalpade runt i det iskalla glaciärvattnet i älvarna blev man jämt och ständigt påmind om att inte simma för långt ut, att inte låta undervattensströmmarna få tag i en. För då var det kört. Det visste alla om. Det fanns inga varningsskyltar, inga mänskliga konstruktioner som för att varna eller underlätta för människan som utsätter sig för naturens krafter. Som barn drömde jag alltid mardrömmar om att sugas ner i älven, att fastna i strömmen och inte kunna ta mig upp till ytan. Ändå tvekade jag aldrig inför att simma ut såpass långt att jag genom vattnet kunde se hur strömmarna grep tag om fallna träd och grenar och drog dem med sig med oslagbar kraft. Att få växa upp så nära naturens onådiga - och samtidigt vackra - styrka, det är en ynnest. Det var, och är än idag, en ojämförbar fascination över naturens makt. Jag förundras över hur något på ytan kan se så stillsamt och välkomnande ut, men strax där under väntar något så förrädiskt. Här och var under älvens färd genom länet avbryts plötsligt den stillsamma resan och resulterar i öronbedövande fall över stockar och stenar. Det är just det vi kallar för forsar.
 
 
Här i Älvsbyn har vi ett flertal, därbland den mest kända: Storforsen. Som liten kunde jag aldrig ta dem för givet. Det var med både beundran och skräck som jag betraktade forsarna. Fällforsen med sitt något mjukare fall men ändock ett oavbrutet dån från när vattnet slår mot stenarna under vattenytan. Benbryteforsen (eller Bäinbrötteforsn som vi älvsbybor uttalar det), en lugnare och mindre skrämmande fors, men även den med ett högt rytande. Och såklart Storforsen som aldrig upphör att förvåna, speciellt under våren då vattenmängden är som störst. Känslan av att känna sig maktlös inför naturen, det är den känslan jag får när jag står intill en fors. Djupa skogar utan slut, höga fjäll och kraftiga vindar - alla av dem kan tyckas skrämmande på sitt sätt men de kommer aldrig kunna mäta sig med forsarnas avgrundsdjupa vrål och råstryka. Av den anledningen har jag stått som hänförd i alla dessa år och med skräckblandad förtjusning skådat dem. Även vintern som tycks besegra allt i sin väg står hjälplös inför vattnets våldsamhet. Förutom den orkan av känslor som växer inom mig när jag står intill en fors så finns det en känsla som reser sig över de andra; ödmjukheten. Det är nästan så att jag känner mig tacksam för möjligheten att relativt skyddad kunna stå bredvid naturens maktcentrum och bara betrakta dess enorma pondus. 
 
 
Nej, visst är det något alldeles särskilt med våra forsar. Så skräckinjagande vackra. Vattnets rogivande färd genom dalarna, begravda mellan bergstopparna. Tänk att de har funnits här i all sin prakt i flera tusentals år, långt innan människans invasion. Det gör ont vid blotta tanken på att vi förstör så mycket av naturen, kanske till och med forsarna en dag tynar ut och det enda som står kvar är de djupa skårorna i jorden. 

Gula máttaráhkuid jiena, eana lea min buohkaid eadni, dan jos goddit ieza jápmit. Vi måste verkligen ta hand om vårt hem.

Fantastiska fotografier och mycket igenkännande i texten, även om jag själv lämnade länet.

Svar: Tack så jättemycket! :) Ja, vissa gör ju det, om än jag kan förstå den akuta hemlängtan som uppstår i sådana fall haha!
frilindgren.blogg.se

2016-12-07 | 06:08:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: