Stora Sjöfallet

 
Vi satte oss i bilen och körde 35 mil. När vi kom fram möttes vi av rosa moln som seglade ovanför fjälltopparna. Morgonljuset är ganska tungt och den tidiga soluppgången har sällan varit min favorittid att fotografera på. Allt är ganska mörkt och har en störande djupblå ton i sig, omöjlig att kombinera med det svaga och sällsamt vackra ljuset från horistonten. Däremot vittnade den rosa himlen om att de följande timmarna skulle bli magiska. "Det här kommer bli en otroligt vacker soluppgång!" utbrast jag medan kameran smattrade iväg flera bilder i sekunden. Anna höll med. "Det här kommer bli en bra dag", sa hon. Jag klev ut på den tvekande isen för att få en bra vinkel mot fjällkedjan. Åh, så fint det var. Till vår förvåning låg temperaturen runt nollan eller någon enstaka minusgrad och det var näst intill vindstilla under morgontimmarna. Ibland träffar man rätt, helt enkelt. Vi fortsatte köra mot Ritsem och vidare upp mot Unna Tjerusj samebys stugområde, hela tiden med Akkajaure som utsikt.
 
 
Efter ett par timmar stannade vi på en av de få parkeringsfickorna längs den slingriga vägen och gick ut mot en stenplatå som sträckte sig ut över Akkajaure. Jag sprang upp på en lite högre kulle, plumsade genom snön och mellan fjällbjörkarnas hårda kvistar. Där fotograferade jag bilden åt Daniel Wellington. Det varma ljuset spred sig över de snötäckta fjällen och jag kände lyckoruset i bröstet. Jag mår så himla bra i sådana där stunder, när jag får bevittna vinterljusets erövring av kalfjället. När några timmar hade gått och molnen fortfarande låg som rosa slöjor på himlen så insåg jag något. Jag ropade till Anna att "det blir nog inte mer än såhär". När hon ifrågasatte vad jag menade så flinade jag lite och sa "polarnätterna, du vet". Såklart. Såhär års stiger inte solen ovanför horistonen när man befinner sig ovanför polcirkeln. Den soluppgången vi fick se varade i några timmar innan mörkret återigen omslöt oss.
 
 
Vi hittade en mysig plats på fjället och tog fram stormköket för att steka pannkakan som vi hade med oss. I vårt idylliska scenario skulle vi äta pannkaka med snåttren (hjorton) i det sista ljuset med fjällkedjan i horisonten. Och jo, visserligen fick vi äta pannkaka. I det sista ljuset. Med fjällkedjan i horisonten. Däremot hade vi inte räknat med den plötsliga vinden som kom, det blåste upp mot 15 m/s och vi fick hålla fast köket för att det inte skulle flyga iväg med vinden. Lågan låg längs med vinden och pannkakan blev inte det minsta varm. Snarare bara kallare. Vindskydd fanns det inte gott om på denna plats så vi fick nöja oss med kall pannkaka och att äta snåttren direkt ur burken. Ändå, trots den hårda vinden som blåste oss i nacken när vi satt där på fjället, konstaterade vi båda att detta var genuin livsglädje. 
 
 
På vägen hemåt spanade jag ut över Áhkká och det sista ljuset på himlen. Jag drömde mig bort till sommarens ljusa nätter och de svala fjällvindarna. Till sommaren ska Micke och jag vandra från Ritsem till Árasluokta, för att sedan avnjuta två veckors semester där. Då återvänder vi hit, till Ritsem, men på väg mot ett helt annat äventyr. Men det är länge tills dess. Innan det ska jag nog hinna avverka några mils skoterkörning och slalomåkning uppe på kalfjället. Denna gång har jag fått stilla min fjällabstinens och det dröjer nog inte allt för länge innan jag återvänder. Om ännu ett år sitter vi nog i Stora Sjöfallet igen, lite lätt frusna men sådär överlyckliga som vi alltid är på denna plats. 

Vilka fina bilder!

Svar: Tack snälla! :)
frilindgren.blogg.se

2016-12-10 | 15:31:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: