En vecka i Árasluokta

 
Det slog mig just att jag aldrig skrivit om min enda semestervecka denna sommar. Den veckan jag tillbringade i Árasluokta, i Padjelanta. Längs leden i nationalparken, en bit ifrån Árasluoktastugorna, ligger Jåhkågasska samebys små stugor. Utspridda runt en vik med utsikt över de norska fjällen. Där bodde jag, Micke och hans föräldrar. Det var precis efter att samebyn avslutat kalvmärkningarna inom området som vi landade med helikoptern i den lilla viken. Vi överraskade Mickes föräldrar genom att komma dit flera dagar innan vi först planerat, då hade de redan varit där i två veckor. Där uppe finns det givetvis ingen mobiltäckning och om än vi hade velat berätta det för dem så hade vi inte kunnat, såvida vi inte hade ringt till helikopterpiloten och bett honom att föra det vidare till dem. Den enda kommunikationen vi hade där var att anropa helikoptrar via radio när de flög över oss. Mobilen fick sig en välbehövlig paus i en vecka och låg och samlade damm högst upp i en hylla bakom några böcker.
 
 
Mickes föräldrar hade fullt upp med att måla stugan och resterande del av samebyn hade fullt upp med att ta sig till de kringliggande hagarna för att fortsätta märka kalvar. Micke och jag vi gled mest bara på, trots att vi blev uppmanade att hjälpa till vid rivningen av en hage så smet vi istället iväg på en dagsvandring upp på närmsta fjälltopp. Har man semester så har man, konstaterade vi. Det blåste friska vindar emellanåt men det var även riktigt varmt när solen låg på. Vi stannade lite senare vid en fors några kilometer bort och drack. Jag kröp ner på stenarna intill forsen och sträckte ner kåsan under vattnet. För er som någon gång druckit fjällvatten så förstår ni hur underbart gott det var.
 
 
Vi passerade ett par vandrare som tittade skeptiskt på oss, vi som gick där helt utan packning. Padjelantaleden är totalt sett cirka 16 mil lång, men de flesta vandrar bara mellan Staloluokta och Ritsem. Oavsett vilket så brukar de flesta bära på en 70-90L ryggsäck. Själv tyckte jag att det var magiskt skönt att slippa gå utan någon som helst tyngd på kroppen. Vi fortsatte vår slumpmässiga vandring över kalfjället. Solen sken på oss och vyerna var knappast till vår besvikelse. Bara en vecka tidigare hade jag köpt mig ett par nya Lundhagskängor så detta var ett ypperligt tillfälle att gå in dem. Myggorna var som bortblåsta (bokstavligt talat) uppe på kalfjället, men så snart man närmade sig bäckarna och dalarna så gjorde de sig påminda igen. Ändå var det ett bra myggår i år.
 
 
Dagen efter drog molnen in. Det övergick från lätt duggregn till spöregn och senare till en i allmänhet grå himmel. De följande dagarna låg vi mest inomhus och läste böcker, spelade spel, bakade gáhkku och kokade kött. Och drack mängder av vin. Det var verkligen semester då. Lugnet tog över och stressen från det normala livet försvann spårlöst. Från stugans köksfönster sågs, förutom de norska fjällen, Kjells torvkåta strax ovanför strandkanten. De kom dit någon dag innan jag åkte hem och började göra i ordning kåtan för att kunna sova över där. I väntan på att täcka golv med björkris och diverse andra nödvändigheter hade de med sig en Moskoselkåta som de reste vid sidan av (även känt som tentipi numera).
 
 
Under veckans gång hann vi med att åka badring på sjön också. Sjön i sig var otroligt kall (så som fjällsjöar är) och det var ingen som frivilligt doppade sig. Vi bastade en hel del också, det var de enda givna tillfällena som man kunde duscha. Vi värmde vattnet i en panna och sköljde av oss med det, och det är väl så det ska varaRinnande vatten är överskattat! En av de finare kvällarna satte vi oss vid köksbordet och åt kokt röding, färsk från sjön. Vi drack lite vin och tittade ut över sjön. Solnedgången var magiskt vacker. Kjells kåta var som pricken över i:et, när den låg där vid sjökanten som en del av hela sceneriet. Det blir såklart fler resor till Áras framöver, inte minst nu till vintern när vi åker dit med skotrarna. Ändå längtar jag tills nästa sommar, då ska vi dit lite tidigare så att vi hinner vara med på kalvmärkningen. Det var en välbehövlig och välförtjänt semestervecka och jag önskar såhär i efterhand att jag ändå inte tagit en vecka till där uppe. 
 
 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: