Frostiga jaktdagar

 
All fotocred till Micke Aira, min bättre hälft.
 
Efter en utekväll på Western Farm i Boden så ringde alarmet klockan 08.00 på söndagsmorgonen. Det var med mycket vilja som jag lyckades kliva upp och koka kaffe. Det tog sin beskärda del tid att väcka Micke också. Tidigare förra veckan lovade jag jaktlaget att närvara vid styckningen av den senast fällda älgen, som då skulle infalla klockan nio på morgonen denna söndag. Vi hann faktiskt sova ett tag ändå eftersom att vi kom hem redan klockan tre på morgonen/natten. I vilket fall som helst så tog vi oss upp och vid halv nio var vi på väg mot Raivoberg. När vi väl kom dit pratade vi och drack kaffe i sedvanlig ordning. Micke utbrast härligt nog; "alltså det börjar gå bättre nu, jag börjar förstå vad ni säger" hahaha. Det är väl inte enklast i världen att begripa älvsby/arvidsjaurbondska, men han är duktig för att komma från Jokkmokk haha. Efter detta gick vi och styckade upp älgen. Jag fick med mig filéerna och en hel del gryt- och färskött. Efter styckningen drog vi ut på en jaktsväng - en mycket kall sådan. Jag har än så länge inte lyckats anpassa mig efter att stå på pass i minusgrader, det blir så himla kallt att stå ute i två timmar. Jag förbannade mig själv för att jag inte tagit med mig ved eller ens tändstickor. Det enda spännande som hände på passet var en älgko som spatserade över vägen cirka 250 meter bort.
 
Efter ett resultatlöst försök åkte vi tillbaka hem igen med allt kött för att putsa upp det och frysa ner det, så det ägnade vi vår mysiga söndagskväll åt. Samtidigt som jag satt där, nästan med nackspärr på grund av den oergonomiska arbetshöjden, slogs jag av tanken på hur lyxigt vi har det egentligen. Om än vi sitter uppe och putsar kött i flera timmar så är det verkligen värt det, att kunna leva på enbart viltkött varje år. Att vi båda nu bidrar till att fylla frysen underlättar ytterligare. Vi lever ganska billigt på så sätt. Idag hade jag därför tänkt göra en älgköttsoppa i miniformat till middag, från en del av köttet vi tog hem igår. Har inte ätit det på säkert ett år så det ska bli jättegott!
 
Idag ska jag nog upp till Raivo en sväng till. Kanske jagar vi idag också, vi får se. Hörs!

Vardagsbestyr och hemlängtan

 
I skrivande stund sitter jag i sängen framför datorn med en kopp kaffe. En ganska återkommande ritual under mina lediga dagar. Åtminstone börjar jag dagen så innan jag beger mig ut i skogen. Såhär års brukar mycket av min lediga tid gå åt till att jaga, som jag tidigare nämnt, men på sistone har jag jobbat ganska intensivt och känner därför att jag behöver en dag eller två till att inte göra något alls. Bokstavligt talat. Igår låg jag i sängen i princip hela dagen lång, den enda gången jag verkligen klev upp var för att göra älgtacos strax innan Micke kom hem från jobbet. Jag får lite ångest av att inte göra något en hel dag men som sagt vet jag att det hjälper snarare än stjälper. Idag blir det inte en så annorlunda dag. Jag hade tänkt åka ut en sväng och fotografera lite, om jag orkar. Om några timmar åker jag hem till mamma och kokar palt. Micke glömde ta med sig renblod från Jokkmokk så jag antar att det blir vanlig vit-palt nu, om än jag suktat efter blodpalt hur länge som helst. När vi väl får hem blodet så ska jag passa på att göra renkok i samma veva också. Åh, så gott det är. Äkta husmans, på samiskt vis. 
 
I förrgår åkte jag som tidigare nämnt till Raivoberg och de närliggande byarna. Bland annat passerade jag det hus som min mormor är uppvuxen i, i Pilträsk. Oavsett årstid så är det så himla fint alltså. Vackra vyer mötte mig överallt och jag kunde knappt tro mina ögon när jag passerade en av sjöarna. Dimman låg som ett täcke över bergen och de snötäckta träden speglades i det klara vattnet. Som om inte det vore nog landade tre gräsänder i fjärran och simmade lugnt över ytan. Jag stod bara där och gapade, det kändes som att jag drömde. Hur kan något möjligt vara så vackert? 
 
 
Jag ville aldrig lämna denna sjö men efter att ha stått ute och fotograferat samma motiv i över fyrtio minuter (utan någon synlig förändring) så kände jag mig tvungen att variera mig. Jag åkte vidare mot Auktsjaur och sedan hemåt igen. Jag älskar att åka igenom alla småbyar mellan Älvsbyn och Arvidsjaur. Mest för att jag vet att mina förfäder bott i nästan alla av dem. Gråträsk, Auktsjaur, Pilträsk, Njallejaur, Rättsel och så vidare. Bara på min mammas sida kan jag nämna åtminstone en familj i släkten som bott i respektive by. Än idag är vi långväga släkt med nästan alla som bor kvar i byarna. Det är väl lite så här uppe, man tog sig inte så långt förr i tiden. Än idag är vi ganska hemkära här längs Pite älvdal, vi har svårt att flytta härifrån, man lider alltid av en sådan hemlängtan. Och är det så konstigt egentligen med tanke på hur vackert det är här?

Midnattssol - ett dialektmysterium

 
Efter gårdagens spring i skog och mark så varvade jag ner framför premiäravsnittet av Midnattssol. Det är alltid lika roligt att titta på serier och filmer som spelats in här uppe. Man känner igen platserna och blir på något sätt indirekt involverad. Sofia Jannok och Maxida Märak är med, även Peter Stormare och andra kända ansikten. Än så länge tycker jag om serien - med ett enda undantag. Jag har alltid tyckt att det har låtit underligt när människor som i grunden inte pratar "norrländska" ska försöka prata "norrländska". Det hörs så tydligt att det är framtvingat på något sätt, det faller sig inte naturligt. Och det gäller nog alla dialekter. För sörlänningar kanske det låter norrländskt. För oss här uppe så är det sådana betydande skillnader mellan orterna så att man kan urskilja var någon kommer ifrån bara genom hur de uttalar saker och ting. Jag tycker att det hörs ganska tydligt när någon är inflyttad. Oftast blir det en salig blandning mellan deras ursprungliga dialekt och den som de anammat när de flyttat hit. Det är i och för sig ingen konstighet i att man anpassar sig till den dialekt som talas runt en, jag menar bara att det hörs. Någon som är uppfödd i Kalix och flyttar till Piteå kan få en ganska underlig dialekt i slutändan, men allt som oftast hörs det att personen är från Kalix ursprungligen. Vi är ganska hårt präglade på uttal från barndomen och sådant försvinner inte, även om vi flyttar. I serien märks det allra tydligast på de framtvingade "tjoo"-inandningarna som förefaller allt annat än naturligt. Eller de rullande L:en som blir nästan för... tydliga. Sörländskan skiner igenom emellanåt. Överlag så uppskattar jag dock att de försöker, att det inte blir som allt annat som spelas in här uppe - skådespelare med en sådan otroligt tydlig stockholmsdialekt som spatserar runt i flanellskjortor. Så en eloge ändå, även om det stör mig emellanåt. Jag tror Midnattssol kan vara en ruskigt bra serie och som sagt är det så himla kul att den är inspelad i länet!
 
För er som inte sett serien så kan ni kika på trailern nedan.