Att vakna upp till detta

 
Vaknade till liv långt senare än planerat imorse. Till mitt nöje låg frosten kvar även när jag vaknat, vilket var vid åttatiden någon gång, trots att solen redan påbörjat sin upptining av trädtopparna. Jag är fortfarande överraskad att termometern visar fem minusgrader trots att klockan börjar närma sig elva. Om man tittar på prognosen så ska det vara minusgrader hela dagen på fredag. Ett fåtal, men ändå. Det sprätter i kroppen på mig vid tanken på det. Min vinterdepression närmar sig och når sitt klimax i november, som jag berättat om tidigare. Den känns dock så himla långt bort nu när jag bara blir lycklig av att titta ut genom fönstret på morgonen. Jag har lovat mig själv att försöka vara utomhus så mycket som möjligt i november. Det brukar vara det bästa botemedlet i mitt fall.
 
Det märks även tydligt på jobbet. Jag börjar slarva allt mer, bli mindre entusiastisk och alldeles energilös. Igår var det dock helt annorlunda, jag jobbade stenhårt nio timmar i sträck - och kul var det! När jag stod och hjälpte en kund med val av storlek på tröjor så tittar han upp för en stund och granskar mig med blicken. Strax efter mumlar han: "Du är inte härifrån, va?". Jag blir lite ställd först, men har hört den frågan alldeles för många gånger tidigare för att inte per automatik flina och svara "nej". Följdfrågan blir nästan alltid; "Piteå älvdal någonstans, gissar jag?". Varpå jag nickar och säger: "Jo, Älvsbyn". Tänk att dialekterna skiljer sig så markant att till och med vilt främmande människor kan avgöra var man kommer ifrån. Att jag inte är från Luleå hör nog de flesta ganska direkt. Gissningarna har varierat mellan Piteå, Älvsbyn och Arvidsjaur, dock har vi alla en ganska liknande dialekt då alla tillhör samma älvdal så det är väl inte så konstigt. En äldre man hävdade starkt att han kunde höra att jag kom från Vistbäcken, med tanke på hur jag uttalade bondskan. "Nej", sa jag, "men min mamma och morföräldrar är därifrån, så jag antar att uttalet har gått i arv". Han log vänligt och nickade, "det är ju det som är det fina, eller hur? Du kan skratta dig lycklig att vara en utav de få som pitemålet gått i arv till, för snart finns det inte längre". Vi tittade på varandra en stund innan jag skämtsamt svarade; "fan så vemodigt, nu förstörde du min dag". Han har ju dessvärre rätt.
 
Men nu ska jag till jobbet. Vi hörs. Eller vä hojres, som man säger här.

fin bild! Roligt hur det funkar med dialekter. Min mamma och morföräldrar är från småland och själv bor jag i östergötland (pappa är också ösgöte) men jag får ofta kommentarer om att "så heter det inte" som tex. nu valt flaskan.. som det heter på småländska och på östgötska heter det välte. haha (:

Svar: Haha ja, jag tycker det är jätteroligt med dialekter! Det är en ynnest att få ha en i alla fall. ;)
frilindgren.blogg.se

2016-10-12 | 12:56:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: