Den första snön

 
Extremt oväntat gjorde sig vintern påmind idag. Det var nollgradigt när jag klev upp och satte mig i bilen för att åka till Raivoberg och jaga. Väderprognosen lovade snöblandat regn. Jag synade. Allt eftersom att jag fortsatte köra slog tanken mig att jag kanske bör byta till vinterdäck nu, det börjar trots allt bli ganska kyligt om nätterna. När jag närmade mig Raivo så övergick det lätta regnet till lite tyngre regn. Jag uppfattade det mest som större droppar, men när jag lutade mig fram över ratten såg jag vita korn falla mellan alla regndroppar. Jag började le sådär fånigt, som jag alltid gör när jag ser tecken på att vintern är på väg. Jag tänkte inte mer på det förrän regnet övergick mer och mer i snö. Vägen framför mig blev allt vitare. Jag insåg där och då att mina sommardäck verkligen inte bemästrade busvädret, vid minsta inbromsning gled bilen obehindrat framåt. Lyckligtvis hade jag inte särskilt långt kvar innan jag kom fram.
 
Väl framme i Raivo så började lappvantar falla från himlen. Alltså herregud. Det var så vackert. Jag blev så himla lycklig. Jag visste redan att vädret skulle övergå till plusgrader och värmade sol några timmar senare men jag njöt för allt jag var värd, just där och då. Sprang runt i skogarna medan blöt snö sökte sig ner i nacken på mig. Träden blev vitare för varje gång jag tittade på dem. Själlevare, berget på bilden, begravdes i ett tunt snötäcke.
 
Vi undvek att åka ut och jaga så länge det snöade. Jag satt i tystnad men hoppades innerligt att snön skulle vara kvar där ute i skogen, helst hela dagen. Jag har drömt så länge om att få vandra i snötäckta skogar igen. När vi väl tog oss ut så låg snötäcket kvar på vissa ställen, på andra hade inte snöflingorna lyckats borra sig igenom granarnas tjocka grenar. Jag gick med Jeppe upp för Sotberget. Distraherades av de gigantiska tallarna och deras numera vita stammar. Vaknade till liv när Jeppe återvände med en ko och en kalv, som kom springandes rakt mot mig. Oroväckande mycket rakt mot mig. Jag tog ett steg åt sidan för att uppmärksamma kon om att jag var där, varpå hon panikartat kastade sig åt sidan och drog iväg i fyrsprång med kalven hack i häl. Jeppe drog iväg efter men återvände en stund senare och vi fortsatte. Där stötte han på ytterligare en ung tjur och en ko och kalv, som han drev ner på norra sidan av berget. Jag gick fram några steg i gallringen och möttes då av en kviga på hundra meters avstånd. Hon lunkade nerför södra sidan av berget några sekunder senare. Jag tog upp radion och utbrast: "det sprutar älgar åt alla håll nu".
 
På eftermiddagen återstod bara ett fåtal gropar där snön fortfarande låg kvar, skymd från solens strålar. Det gör egentligen ingenting, jag vet ju att vintern - precis som alla tidigare år - kommer till slut. Men det var verkligen magiskt att få ett besök av den redan nu. Jag är så exalterad inför vintern nu. Så redo!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: