Jag lever för detta

 
Den vackraste höstdagen hittills fick jag nog uppleva i måndags. Dimman låg tät, men endast i Älvsbyn. Jag åkte mot Arvidsjaur och vek av mot Jokkmokk. Där var det klarblå himmel och strålande sol. När jag sedan återvände till byn igen så var det som att åka rätt in i en vägg. I och med att byn är belägen i en dal så krävs det väl ingen större förklaring till varför det var så. Men ganska charmigt ändå. Jag utbrast nästan i ett glädjetjut över hur mycket jag älskar denna by, just av den anledningen. Jag fick otroligt många bilder och sprang in och ut ur bilen, ut på kalhyggen och genom gran- och lövskog. Överallt var det så magiskt, magiskt vackert.
 
Till helgen blir det dock ändrade planer. Jag följer med Micke och svärfar till Tjaktjajaure. De ska fiska och jaga och jag ska söka mig upp mot fjälltopparna. Det blir ytterligare en helg utan möjlighet till kontakt med omvärlden. Det ska bli hur skönt som helst. I veckan jobbar jag mestadels kväll, vilket innebär att jag har haft möjlighet att åka iväg och fotografera tidigt på morgonen. Idag spöregnar det dock, så morgonen ägnades åt att laga mat, göra matlådor, koka kaffe, städa, diska, duscha och ringa lite samtal. I skrivande stund ligger jag i sängen, insvept i min morgonrock och dricker kaffe. Det är minst en timme kvar innan jag måste bege mig till jobbet. Fastän jag verkligen inte är en kvällsmänniska på något vis så uppskattar jag verkligen att jobba kväll, just på grund av all tid jag har att tillgå på morgonen. Det är så himla skönt att sitta och kunna dricka kaffe i typ tre timmar, utan stress.
 
 
Det är helt slående hur fort hösten har dragit förbi. Många björkar står nu lövlösa i skogen. För mig har det alltid varit typiskt för oktober. Kala björkar och frost. Jag vet att hösten ännu inte nått södra delen av Sverige, så på så sätt är det ganska underligt hur den nästan har passerat här uppe. Men ännu är det inte över, Petberget är nästan målat helt i orange tack vare alla aspar och björkar som regerar där uppe. Men på något sätt är det ändå väldigt tydligt att oktober är på ingång.
 
Både september och oktober är två stora favoriter. September för alla sina färger, oktober för sina viskningar om vintertider. November, däremot, är min sämsta månad. Varje år landar jag i en vinterdepression. Många får den först på våren när solen återvänder (ironiskt nog på grund av överdos av D-vitamin), jag får den när solen börjar försvinna. Varje år. Varje november. Den kommer smygandes varje gång och jag märker det aldrig, men människorna i min omgivning gör det. Jag blir jättetrött, omotiverad, slapp. Det är mest bara mörkt den tiden. Naturen, som vanligtvis är min källa till glädje, är mörk och färglös och jag blir likadan. Det varar dock bara i ett par veckor, därefter landar den första snön och jag blir som ett barn på julafton. Den mörka, trista omgivningen förvandlas till ett vitt puderbeklätt vinterparadis på bara några timmar. Åh, vad jag längtar. Men tills dess ska jag lova att njuta av både september och oktober.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: