Första gången i Ylläs

 
Vi kom fram till Ylläs strax efter elva på fredagskvällen. Det var inte mycket mer än att "piss å gå lägg sä", som man brukar säga. Dagen därpå vaknade vi tidigt, for och köpte after ski-öl på närmsta affär och begav oss sedan till backen. Trots att halva fjället var opistat och därmed avstängt så avverkade vi nog de flesta pisterna den dagen, vi åkte från tio på förmiddagen till stängning. Sju timmar totalt. Ett otroligt vackert skådespel mötte oss när vi kom upp på fjälltoppen. Solen höll på att gå ner och molnen drog in över dalen. Där och då kunde jag inte vara mer tacksam över mitt intresse för slalom, som erbjuder mig möjligheten att få uppleva sådana stunder. Jag är så glad att min pappa var så envis och lärde oss åka slalom redan vid tre års ålder. Och att jag än i denna dag brinner för detta intresse, och friluftsliv överlag. Det är ren magi att få åka över kalfjällets oändliga vita vidder med vinden susandes i öronen.
 
 
Sådan eufori! Dessutom är jag så oändligt tacksam över att Micke också blev så fäst vid denna aktivitet. Att få dela stunder som dessa med någon man älskar är om möjligt ännu bättre! I alla fall så åkte vi oss trötta, vi tog en liten mini-afterski på hotellrummet, åt middag och slockade sedan redan vid halv nio på kvällen haha. Det är en sådan skön känsla när kroppen är helt utarbetad och lungorna är fyllda med frisk luft. Jag sov så himla gott den natten. Backarna i Ylläs är riktigt stora, breda och fina. Finnarna är väldigt duktiga på underhåll. Jag saknade väl ett lite längre alternativ, den längsta pisten var "bara" 3 km från toppen. Men det var superfint och vilka fantastiska vyer vi fick beskåda! Efter några korta åk på förmiddagen idag så åkte vi hem, svängde förbi Luleå lite snabbt, och har nu landat i soffan. En riktigt rolig och intensiv helg har det varit!
 
Nu är det bara sex veckor kvar innan vi återvänder till fjälls för ännu mera slalom, och jag längtar redan!

Viltkok; traditionell matlagning

 
 
I skrivande stund sitter jag och kokar älgkött. Det var nästan ett år sedan jag sist gjorde det, men nu var det dags. Vanligtvis brukar vi göra det på ren, kallat renkok, som är en traditionell samisk maträtt. Det var min favoriträtt redan som barn. Nu har vi dessvärre inget riktigt kokkött av ren så det fick bli älg istället denna gång, men det funkar minst lika bra. Urbefolkningar och inlandsbor är väl knappast kända för våra fantastiska kulinariska begåvningar, för det mesta möts man av skeptiska ansiktsuttryck när man berättar vad våra traditionella maträtter består utav. Ta pitepalt som exempel, svår maträtt att älska om man inte är uppvuxen med det. Men för oss infödingar är denna blanding av potatis, mjöl och vatten bland det bästa som finns. Renkok, eller älgkok, består huvudsakligen av vad många anser vara "slaktrester" - sådant som knappast serveras på restaurang. Är man uppvuxen med jakt har man fått lära sig att använda sig av hela djuret, det vore ju bortkastat och alldeles dumdrisigt att bara ta ur de finare delarna och sedan kasta resten. Personligen föredrar jag dessa "mindre fina" maträtter framför alla innerfiléer i världen. En mör filé har ingen chans mot suovas och kantareller.
 
 
I alla fall så slängs det mesta ner i ett renkok, allt från hjärta, lever, tunga, märgben, bringa, rygg och annat segt kött bundet till ben och dylikt. Det kokas sedan upp under två till fem timmar, beroende på vilka delar av djuret som används. Allt eftersom skummar man av koket och tillsätter salt. Märgbenen tillsätts allra sist, då det kräver minst koktid. Om man inte har tillräckligt smakfullt kött så kan man slänga i en eller fyra buljongtärningar i koket, bara för att få lite mer smak på buljongen. Oftast krävs det en ganska stor gryta för att få ner allt kött (om man nu inte varit duktig och sågat eller brutit av de större bendelarna). Jag använder mig av min paltpanna som jag fick av mamma för ett par år sedan. Jag vet inte exakt litermått, men jag skulle vilja benämna den som gigantisk. Den rymmer med lätthet ca 30-40 paltar, så den fungerar även helt perfekt som kokkärl gånger som dessa.
 
 
Slutligen späder du ut renblod med vatten och tillsätter mjöl, vispar ihop det till en konsistens som liknar klimpen i köttsoppa, därefter tillsätter du blodklimparna i grytan och låter de stiga till ytan. Detta serveras antingen med tunnbröd som du doppar i buljongen, kallat "blöta", eller så äter du köttet och blodklimpen/blodpalten med massor av smör. Så sjukt gott så det finns inte. Nu ser ju dessa kok inte särskilt estetiskt tilltalande ut, men det gör väl knappast någon av våra traditionella rätter. Smaken är ju ändå den viktigaste komponenten. Som sagt har jag älskat denna maträtt sedan jag var superliten. Än idag är det en av mina stora favoriter, speciellt när man kommit hem efter en heldag med jakt och får smälla i sig detta och därefter ligga utslagen på kökssoffan i flera timmar. Som paltschwiimen fast, ja, ännu värre faktiskt.
 
Jag är inte särskilt duktig eller överhuvudtaget intresserad av att laga mat överlag, men just traditionell/kulturell husmans har jag varit tvungen att lära mig. Dels för att föra familjerecepten vidare, dels för att det är mina favoriträtter. Så dessa kan jag, faktiskt, stoltsera med att jag är rätt duktig på. Övrig matlagning är inget jag bemästrar och det ansvaret lägger jag gladeligen på Micke, men när det kommer till dessa specifika rätter så ligger ansvaret hos mig. För både han, och jag, vet att det blir bäst så haha. Om ni själv är sugna på att testa detta och inte har någon i familjen som jagar eller har renar och därigenom får tag i kokkött, så fråga efter det på exempelvis renslakterier. Jag har ingen aning om detta kok funkar även på tamboskap, men i och med att denna rätt står och faller med smaken från själva köttet så skulle jag tippa på att det inte riktigt blir detsamma. Viltsmaken är ju det som gör det, liksom.
 
Nu ska köttet koka i cirka tre timmar till, så jag ska smita iväg och hämta mina skidor på Sportringen i Älvsbyn. Jag har lämnat in dem för justering av bindningarna, för imorgon åker vi nämligen till Ylläs i Finland för lite spontan skidåkning. Pappa hörde av sig igår och frågade om Micke och jag ville haka på en lite kortare skidsemester till helgen, självklart tackade vi ja. Så imorgonkväll efter jobbet börjar vi köra upp mot Finlandsfjällen. Det ska bli så himla kul, jag som längtat ihjäl mig till Hemavan!
 
Ha det gött, vä hojres!

Ådåjakmánno

 
God morgon! Plusgraderna har dragit in över länet och blåsten likaså. Idag är jag ledig och planerade således att bestiga Petberget, men det är glashalt på vägarna och blåser fortfarande relativt mycket så jag tror att jag hoppar över den expeditionen. Vad hände med dig, januari? Ikväll far vi till Luleå för att hämta mina nya turskidor, det blev så trots allt, haha. Numera äger jag fyra par skidor för olika ändamål; ett par carvingskidor, ett par allmountain-skidor, ett par turskidor och ett par längdskidor. Nu fattas bara ett par nya pjäxor med lägre flex och gåläge, sedan är jag rustad för resten av mitt liv tror jag. Om två helger far vi upp till fjälls igen och om vädret tillåter ska jag testa turskidorna då. De ska dessutom få följa med till Hemavan i mars. Micke ska kolla på en ny bil och om kemin stämmer så kommer familjen utökas med en ny fyrhjulsdriven kompis, tacka gudarna för det. Jag tänker inte försöka ta mig fram till en renskiljning på oplogad väg med en framhjulsdriven bil en. gång. till. Har haft hjärtat i halsgropen allt för många gånger denna vinter.
 
I tisdags gjorde jag några ärenden i stan och passade på att pyssla till det lite här hemma. Jag köpte hem en bok och klippte ur en sida ur den som fick pryda dörren till vår toalett här hemma. Jag tyckte den var så himla härlig, haha. Boken heter "Hojna, hajna, hejna. Parlöör, pitemål för svenskar".
 
 
Pitemål är den dialekt som talas i Pite älvdal, det vill säga Piteå, Älvsbyn, Arvidsjaur och Arjeplog. Bondskan, som den också kallas, kan dock skilja sig åt mellan byarna. I Arvidsjaur finns det nämligen tydliga influenser av Skelleftemål, därför uttalas ord som "björn", "gör" och "hör" med ett ytligt västerbottniskt "ö" medan man i Älvsbyn och Piteå uttalar det med ett djupare "ö". Jag tycker det är så roligt med dialekter, speciellt när jag själv är uppvuxen med pijtmål. Det sägs att dialekten är rätt så smittsam och det börjar även märkas att Micke har bott i byn nu ett tag, de rullande L:en och ett fåtal av de bondska orden har börjat smyga sig in i hans vardagstal haha.
 
Nåja, nu ska jag koka ännu en panna kaffe och hoppas på att vädret reder upp sig någorlunda tills dess att vi styr mot Luleå i eftermiddag.