Árasluokta, sommaren 2017

Buorre biejvve! I brist på annat att göra har jag redigerat några bilder från veckorna som varit och tänkte skriva ett litet inlägg om denna sommar i Áras. Det regnade i princip hela första veckan vi var där. Större delen av samebyn hade redan hunnit komma upp och alla inväntade märkningarna, men på grund av östlig vind och dåligt väder så var ingen särskilt sugen på att fara ut och samla. Renarna betar mot vinden, så beroende på placering av hagen är det mer eller mindre lätt att samla dem om vinden ligger rätt. Hagen vid Miellädno ligger västerut och den östliga vinden drev renarna österut, så det var en evig väntan på att vinden skulle avta eller ändras och att regnet skulle sluta smattra. Det låg stora pölar på backarna i Áras, man var tvungen att dra på sig stövlar bara för att gå ut till dasset. Efter att ha suttit i stugan i flera dagar i sträck så bestämde jag mig för att trotsa vädret och bege mig ut med Nikko. Britt-Inger och jag följde Vadnemjåhkå upp och gick ut en bit på kalfjället med utsikt över fjället Álas. Från och med den stunden upphörde regnet och himlen sprack upp. Samma kväll fick jag uppleva den mest magiska solnedgången jag någonsin sett.
 
Fjället i bild heter Allak och betyder "hög" på samiska. Det är det största fjället i närområdet.
 
Med utsikt över Kjells torvkåta, goathe. 
 
 
Efter en lång väntan så visade sig solen och det blev högtryck i hela fjällvärlden, vinden ändrade riktning till västlig och det bestämdes för att det var hög tid att samla då grannsamebyn Duorpon inte verkade ha börjat märka heller. På grund av den sena värmen så har inte heller myggorna hunnit komma. Det är myggorna som driver ihop renarna på sommaren, vilket gör det lättare att samla då de redan står i större grupper. Värmen gör även att renarna söker sig upp på snöfläckar på fjället och då är det lättare att hålla koll på var de är. Renarna samlades med hjälp av crossar och helikopter och fördes till hagen. Hela samebyn flyttade högre upp på fjället, slog upp kåtorna och gjorde sig hemmastadda under tiden. 
 
 
Vi åt middag innan vi la oss för att vila inför den kommande kalvmärkningen. Märkningarna sker så gott som alltid under natten. Dels för att det inte ska vara för varmt för renarna, men även för att mängden insekter inte är lika stor då. Vi vaknade till renskällor och klev upp, klädde på oss och begav oss med kameran i ena handen och en svahpa i den andra. När man märker kalvarna så använder man sig oftast av en svahpa, en käpp med en snara längst ut. När du fått fast dem märker du dem i örat med kniv, för att kunna identifiera vem som äger kalven. Varje familjemedlem har varsitt märke. 
 
 
Det har varit en rätt tuff period för renarna i år. Våren var kall och snön har inte tinat som den brukar, vilket leder till dåligt bete. År som dessa brukar det dö många kalvar och de kalvar som klarar sig är väldigt små, till följd av brist på mat. Det var dock betydligt fler kalvar än vad vi räknat med från början, vilket var kul att se. Nu får man bara hoppas att vi ser dem till hösten igen och att de hunnit växa sig stora och starka tills dess. Totalt sett hade samlarna lyckats få med sig över 8000 ren från dalarna. Man tar givetvis inte in alla renar i hagen samtidigt, utan delar upp dem i mindre hjorder och märker i flera nätter. Denna hjord var vi klara med vid klockan fyra på morgonen.
 
 
I soluppgången begav sig alla tillbaka till kåtorna för att sova och vila upp sig inför ännu en natts kalvmärkning. Det värsta med att tälta på kalfjället är att man inte riktigt kan gömma sig från solen. Vi försökte undvika solljuset så gott det gick men efter ett par timmar så var det som att sova i en bastu. Jag krälade ut i den friska luften, blöt av svett, ner till bäcken för att svalka av mig. Strax därefter vaknade resten av samebyn också, alla var besvärade av värmen. Vi åt frukost och tog sedan powernaps resten av dagen för att återhämta oss. Men sliten var man då, minst sagt.
 
Jag kommer nog skriva fler inlägg så snart jag redigerat fler bilder - det tar ju ett tag att gå igenom allt. Fortsättning följer :)

Två ljuva veckor

 
Nu är vi återvänt till civilisationen igen. Mina två semesterveckor har bestått av mycket regn, dagsvandringar och kalvmärkningar. Det känns nästan besvärande att komma tillbaka hit igen, till verkligheten. Mobiler, internet, jobb - allt sådant man lyckats förtränga under två veckor i fjällvärlden. Jag hann jobba en dag innan jag drog på mig magsjuka, för första gången på flera, flera år. Det kan visserligen också bero på att jag slängde i mig halvfabrikat under hela gårdagen, efter att ha levt på typ suovas och gáhkko i två veckor haha. Nu har jag strax över 800 bilder att gå igenom från dessa veckor, det känns som en evighetsuppgift. Jag kommer att skriva ett långt inlägg om våra veckor i Áras när jag valt ut samtliga bilder, så det kommer så småningom.

Till Áras

 
Min tjugofjärde födelsedag kantades av fina gåvor, fina människor och lite jobb, men den avrundades med ett totalt kaos. Vi hade lämnat Nikko hemma ensam medan vi for ut och åt på restaurang, vilket resulterade i att utrustning för över 8000 kronor låg i mikropartiklar över hela golvet när vi kom hem igen. Därbland mina Lundhagskängor som fått rejäla tuggor på både skaft och sula. Vi sköt då upp resan och åker alltså imorgon istället, då vi idag har försökt komplettera utrustningen så gott det går.
 
Så idag när vi skulle ha befunnit oss till fjälls har vi istället åkt fyrkanten runt i jakt på nya kängor till mig. Jag ville ha ett par likadana som mina förra, Mira WS High, men nu har de uppdaterade varianterna av kängorna börjat säljas istället. Jag testade de nya men är inte stormförtjust i det nya cellgummit, det är visserligen lättare och krymper inte men det är också betydligt mjukare. Det kanske inte spelar någon roll om man vandrar, men står man i renhagen och trettio renar i minuten springer över fötterna på en så lär tårna vara lagom mörbultade innan dagen är slut. Så vi körde runt hela fyrkanten innan vi till slut hittade en återförsäljare i Piteå som hade ett par(!) kvar av den gamla modellen i rätt storlek. Efter många om och men har jag nu ett par nya kängor att gå in i Áras, men jag slipper väl i alla fall bli söndertrampad om fötterna, haha. 
 
På grund av en muskelsträckning kommer vi inte att gå upp till Áras heller, vi tar det på hemvägen istället. Så imorgon, mitt på dagen, packar vi in oss i helikoptern och far. Märkningarna lär dra igång först nästa vecka alternativt i slutet av denna vecka, så har vi tur får vi några lugna första dagar. Många planer gick i stöpet men jag är lika lycklig för det, semester är ju semester och imorgon flyttar vi till fjälls. Livet leker, som det ju gör varje sommar. ♥
 
Skriver jag inget imorgon så hörs vi först om några veckor igen, så ha dä!