Uppåt fjälls - igen

 
Jag packade ryggsäcken som på rutin. Valde med omsorg, fördelade vikten. Det sitter i benmärgen nu, att packa inför en fjälltur. Oavsett om det gäller kortare distanser, till och från kalvmärkningar, eller en flera mils lång sträcka utan definierad destination. Man lever enkelt, ens liv kretsar kring kängorna du har på fötterna och ett torrt ombyte. Man lever för en kosa fylld med varma nudlar, torkat renkött och frystorkad chili con carne. Det är så himla fint. Vi skyndade oss upp på Sjnjierák i hopp om att hitta en tältplats innan det blivit allt för sent. Vi reste tältet i stormblåsten och Moder Natur bjöd på en sjuhelvetes solnedgång över fjälltopparna. Nikko sprang runt, hysteriskt lycklig, och tog sig ett dopp i en fjällsjö. Huruvida detta var frivilligt eller om han bara inte hann bromsa innan strandkanten tog slut vet jag ej, men han försvann under vattenytan efter ett öronbedövande plask. Det var närmare midnatt när vi sprättade en vinflaska och skålade för årets midsommar. Därefter kröp vi ner i sovsäckarna och somnade.
 
 
Dag två vaknade jag till ljudet av regn som smattrade mot tältduken. Vi var väl medvetna om att det skulle regna dagen efter och hade självklart packat med regnkläderna. Vi lagade frukost, klädde på oss och packade ihop tältet. Jag hade känt av ett begynnande skavsår dagen innan efter den segt stigande backen upp på Sjnjierák, så jag bytte strumpor och tog på mig skavsårsplåster i förebyggande syfte. Vi gick dock bara några kilometer innan jag kände att det var kört, skavsåret var kommet. Visserligen visste jag att mina fötter är närmare hopplösa, mina hälar sitter inte fast i någon sko överhuvudtaget, men mina Lundhagskängor har varit överlägset bäst hittills. Däremot missade jag att ta med mig ett par liners denna gång och det fick jag minsann lida för, det lär jag inte glömma tills nästa gång. Det spöregnade hela dagen och jag gick 1.8 mil med skavsår. Jag har aldrig haft så ont eller varit så blöt men lyckan var dock ett faktum, det går inte att vara tvär när man är på sitt happyplace. Ut på tur aldrig sur, som man säger. Vi stannade till en gång i ett vindskydd och lagade mat innan vi gick de sista 6 kilometerna till Årrenjarka. En himla fin tur, om jag får säga det själv. Lätt att gå och lagom lång. En dagstur i vanliga fall, men jag insisterade på att spendera min midsommarnatt på kalfjället.
 
 
Denna tur fyllde jag säcken med saker jag vanligtvis aldrig skulle tagit med mig. Kameran, bland annat, som på egen hand väger närmare två onödiga kilon. Vid kortare turer är det dock trevligt att ha den med. Jag, som brukar vandra själv, packade givetvis största delen av grejerna i min säck. Micke kom undan med att bära några mindre viktiga delar av utrustningen (vinet, bland annat haha). Han, som väger 95 kg, fick bära cirka 8 kg. Jag, som väger 51 kg, fick bära 15 kg. Lite felfördelat kom vi på när vi skulle packa ner allt igen, så dag två fick Micke bära nästan allt som kompensation haha. Nåja, en bra träning inför sommarens längre turer!
 
Det smälter fort nu i fjällen och förhoppningsvis ligger leden fri när vi går från Ritsem till Áras om bara två veckor(!). Jag är nöjd med packningen inför denna lilla tur och vi skulle utan tvekan ha klarat oss tre dagar till med den, så vi behöver inte bära tungt till sommarvistet. Skönt! Nu ska jag ta en efterlängtad dusch och slänga mig framför TV:n. Och äta en chokladkaka med gott samvete. Ha dä bra!

Så himla härligt och så himla avis jag blir! Tältplatsen är ju helt otrolig vacker!

Svar: Ja, den var magiskt fin! Och vi hade lite tur med solnedgången också, såklart hehe. :)
frilindgren.blogg.se

2017-06-26 | 02:00:51

Åh, det ser såå härligt ut!

Svar: Ja, det var det verkligen! :)
frilindgren.blogg.se

2017-06-26 | 08:52:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: