Vårlängtan

 
Svanarna återvänder. Jag hör deras sång på flera hundra meters håll och fylls av sådan glädje. Lycka och längtan. Jag längtar efter glittrande älvar och sommarvindar. Jag längtar efter sommaren i fjällen, att sova i tält och kalvmärkningar i midnattssol. Åh, vad jag längtar. Fastän jag aldrig varit särskilt förtjust i våren i största allmänhet så är min längtan efter ljuset otroligt påtaglig just nu. Jag känner ett sådant lyckorus, det känns som att jag har hela året framför mig, så många upplevelser som väntar. Jag är så peppad inför vad som komma skall. Det gör mig inget att inspirationen är som bortblåst för tillfället, jag njuter av livet i sin helhet istället.
 
Idag for jag och mamma till stugan och bakade gáhkku, sedan tog jag med mig hundarna på en skidtur över sjön. Solen skiner, himlen är blå och vinden är obefintlig. Jag vill egentligen inte jinxa något, men nu är våren på ingång, på rikt. 

Hemavan tvåtusensjutton

 
I torsdags lämnade vi Nikko hos min mamma för att senare dra vidare mot fjälls. Denna gång var det för vår traditionella skidsemester i Hemavan. Micke och jag hade tagit ledigt hela torsdagen och for således tidigare än resterande del av familjen. Det snöade hela vägen fram till Tärnaby, sedan sprack det upp och blev strålande sol. När vi kom fram kastade vi oss ut ur bilen, drog på oss utrustningen och skyndade oss upp på kalfjället. Vi lämnade bilen så hastigt att jag glömde kameran. Det var så magiskt den dagen, alldeles vindstilla, fantastiska pistar (och helt okej även utanför pisten) - och klar himmel. Vi åkte så mycket vi bara orkade fram tills liftarna stängde. Senare på eftermiddagen anlände resten av familjen och vi sammanstrålade en stund på hotellet innan vi gav upp för kvällen och somnade redan innan klockan åtta. Fjälluften sög kraften ur oss alla och Micke och jag sov i typ tolv timmar, haha. Verkade som att vi behövde lite energipåfyllning.
 
Dagen därpå fortsatte äventyret och vi avverkade nog 6-7 timmar skidåkning per dag. Allt eftersom började vi söka efter nya utmaningar och började åka nere vid trädgränsen, bland fjällbjörkar och snårskog. Där krockade Micke med en björk, två gånger, haha. Blev nalta ledbruten men krigade på ändå. Därefter testade jag mina off pist-skills på kalfjället, fastän benen brände av all träningsvärk. Vi stannade till mitt ute på fjället, stack ner skidorna i snön och öppnade varsin dryck. Snacka om livsnjuteri på hög nivå. Jag har sagt det förr men åh så lycklig jag är över att ha detta intresse. Det går inte att med ord beskriva vilken eufori det är att åka slalom bland snötäckta fjälltoppar. Ni som aldrig testat: gör det! Glöm att det verkar svårt, det är verkligen värt det i slutändan. Det är utan tvekan världens bästa vinteraktivitet.
 
 
Nu har vi hämtat upp vårt lilla kärleksknyte från mamma och landat här hemma i soffan. Alla tre är utslagna och har inga planer på att göra något vettigt resten av kvällen. Bara koka en kopp te och ladda upp inför ännu en jobbvecka. Tänk om man kunde ha haft betald semester året om.

En helg i paradiset

 
Nu i helgen tog vi oss äntligen upp till stugan i Njavve. Förra helgen åkte jag på helgjobb och missade således årets allra första vårvinterväder. Det blev dock en repris på det så vi packade skidorna och skotern och for uppåt och västerut. Vi kom fram fredagskväll och gick upp tidigt på lördagen för att ta tillvara på alla solstrålar. Micke och gänget skjutsade upp mig och Nikko på kalfjället, där drog jag på mig skidorna och vi begav oss ut på årets första topptur. Nikko och jag kämpade oss upp för fjällkanterna och jag måste säga att stighudarna hade ett sådant grymt grepp, även i svår lutning. Åh så kul det var! När vi kommit upp till toppen vände jag och susade ner för fjället med Nikko hack i häl.
 
 
Väl uppe på toppen blåste det rätt rejält så där blev vi inte långvariga. Den förkylning som legat och väntat på att slå ut gjorde det där och då och orken tog fullständigt slut, för både mig och Nikko. Lilleman som fortfarande bara har valppäls började att gny och skaka av kylan efter bara någon timme. Han grävde sig en grop i lössnön och la sig som en boll där inuti, då ringde jag efter hämtning. Micke kom efter en stund och hämtade upp oss med renkälken och tog oss sedan till trädgränsen. Vi åkte in i skogen en bit för att slippa fjällvindarna och gjorde där upp en eld. Nikko var så pass trött att han inte ens klarade av att sitta upp ordentligt utan att vingla, så jag bäddade in honom i min ullsjal och la han på några renskinn. Där låg han och sov medan vi övriga åt lunch.
 
Imorse var samtliga i gänget förkylda och rätt så utmattade efter gårdagens bestyr, så vi packade ihop och for hem strax efter lunch. Trots virusinfektionen så är jag så himla nöjd med helgen, alltså vilket väder. Älskade vårvinter, du överraskar mig varje år! Livet i fjällen kan vara rätt hårt emellanåt, men dagar som dessa finns det inget annat ställe jag hellre velat vara på.