Novemberkaoset

 
Herregud vad tiden går fort. Den rinner ur händerna på mig hela tiden och tanken på att året snart rent av är slut är så obegripligt. Jag gillar dock nya år. Det ligger en spänning i det, en möjlighet att starta på nytt varje gång. Det är väl på ett sätt att se spänningen i det vardagliga. Jag längtar alltid efter det nya året och vad det har att erbjuda. Livet just nu dock består mest av en massa lösa trådar känns det som. Jag jobbar med mitt vanliga jobb och utöver det så försöker jag knåpa ihop en hemsida, med portfolio, blogg och kanske till och med en webshop. Vi får se hur långt kunskapen räcker, ungefär. Någonstans här mitt emellan ska jag få plats med tid för sambo, aktivering och inkörning av husky, renskiljningar och avslappning. Tiden känns ganska pressad och alla ögonblick är fyllda av intensitet, vilket gör att jag hjärtligen uppskattar de få gångerna jag faktiskt får slappna av i soffan medan snön yrar utanför.
 
Kommentarerna vittnade om att ni ville ha lite mer info om renskötseln, så jag ska försöka vara mer detaljerad och saklig i de inläggen. Nu till helgen vaknas skiljningshysteri, det är stora skiljningar i både Bajkasj, Guorbak och ev. Puollemåive kanske, nu när renarna hämtats från fjället. Jag vet inte, mellan 4000-8000 ren kanske. Dessa ska sedan köras från hagarna till vinterbeteslanden och det tar ju sin tid, vi ser väl på jobb från sex på morgonen till midnatt. Jag som hade tänkt en lugn helg då det är årets mysigaste julmarknad i Storforsen, men nja, verkar som att vi åker på annat. 
 
 
Det är ju snart jul också! Vi har i år kommit överens om att vi inte ska ge några julklappar. De senaste åren har jag känt en sådan överväldigande stress gällande julen, främst kring julklapparna. Den ofrånkomliga frågan vad man ska ge någon som redan har allt. I år satte jag ner foten istället. Varför överhuvudtaget överväga att ge någon något om de redan har allt? Den lilla julklappen man i all hast hittar ligger väl förmodligen i förrådet hos vederbörande resten av året ändå. Jag känner själv inget behov av att få julklappar. Är jag under året i behov av något så köper jag det själv, där och då. Så efter ett samtal till familjen så var det löst - inga julklappar i år. Och jag har pustat ut sedan dess. Så himla skönt. Varför har vi inte gjort detta tidigare? (Nästan) alla är ju vuxna människor ändå, så varför inte fokusera på grundsyftet med julen - att få umgås med varandra istället. Så i år blir det ingen stress, inget stök, ingenting. Vi ska glögga och äta gott, det är allt. Micke åker till Jokkmokk en sväng men eftersom att jag jobbar dagarna innan och efter så vill jag stanna hemma och varva ner. Det blir himla bra det.
 
Imorgon åker jag till Piteå, till Linnea. Vi ska köra hundarna i spann, helt ospårat. Det blir ju... spännande, haha. Vi får se om/hur många gånger vi kör fast och ramlar av. På kvällen bär det nog av på skiljning, om inte på lördagsmorgonen. I vilket fall som helst blir det en helg i Jokkmokk och med renarna, inte helt tokigt ändå. ♥
 
Har ni förresten hört årets bästa nyhet?! Länsstyrelsen säger NEJ till gruvetablering i Jokkmokk. Oförstörda betesmarker, ja tack.

Vintern är kommen

 
Vintern närmar sig med stormsteg. Varje år fylls jag av samma eufori och har gjort det sedan barnsben. När kinderna bränner av kyla och tårna domnar bort, när man springer runt bland snötyngda urskogsgranar, när det kristallklara snötäcket når en upp till knäna. Det är magiskt. För några dagar sedan fotograferade jag lite produktbilder mitt i det vita vinterlandet och då blev det extra tydligt för mig; jag är en vintermänniska. Ända ut i fingerspetsarna. När jag var liten var jag alltid ut i skogen under vintern, den gav skydd till skillnad från fjällets iskalla vindar. Jag tyckte om att bygga kojor av granris, gräva ner mig i snön och lyssna på tystnaden. Det är ganska likt den jag är idag, bortsett från kojbygget. Fastän fjället är som fjället är när vintern slår till, det oändliga vita som bryts av i en pastellhimmel i horisonten (en helt annan nivå av kärleksförklaring), så ligger det något helt annat över skogen. Det trygga, omfamnande, isolerade, men mer än något annat; tystnaden.
 
 
Både Micke och jag är förkylda nu. Med feberröda kinder ligger vi under varsin filt i soffan medan Nikko sympatisover vid våra fötter. Renskiljningen tog på oss båda verkar det som, haha. Fastän det är lite mysigt att dricka te med ingefära hela dagarna så tycker jag inte om begränsningen i sig. Jag vill vara ute och andas frisk luft, om än den kyliga luften med säkerhet inte direkt skulle underlätta för oss just nu. 
 
För några timmar sedan kom ett SMS om att det var skiljning i Bájkas igen, cirka 300 ren den här gången. Än så länge är det för lite snö på fjället för att kunna ta ner huvudhjorden som fortfarande är kvar på Gábllá. Säkert minst 6000 ren. Det är i ett sådant stadie att det är för lite snö för att köra skoter men för mycket för att kunna köra fyrhjuling, så då får man vänta istället. Det är än så länge oklart när det blir dags att hämta hem renarna från fjället, men när den stunden kommer hoppas jag att jag har en ledig helg. Det är det sämsta med att jobba helger, det blir så lite tid över åt annat. När man sedan väl är ledig är det så mycket som ska hinnas på den korta tiden. Renar, foto, (andra) jobb, skoter, skidor och så vidare. Det ständiga livspusslet, kallas det väl.
 
 
Vad hade ni velat läsa om? Tycker ni att det är intressant när jag skriver om renskötseln? Ska jag skriva mer detaljerat om den, eller om något annat? Är fotoäventyren också av intresse? Känner ibland att jag bara kastar ur mig helt onödigt information, som ett platt försök att fylla ut inläggen. Ibland kanske jag glömmer bort att ta med sådant som faktiskt är av intresse för att det i min värld är så intetsägande, på något vis. Kan vara kul att höra vad ni tycker. :)

Årets första skiljning

 
Ja, visst blev det ju skiljning. Renarna som gått från fjället samlades ihop och skiljdes åt, lastades och togs till vinterbeteslandet. Renen på bilden ovan heter Gumman. En kaxig vaja med en otroligt vacker bläs. Jag ägnade åtminstone två timmar åt att försöka få en bild på henne. Kan nog möjligtvis vara den mest svårfotade renen jag stött på i hela mitt liv. Efter ett antal minuter av att krypa på marken och vissla så tittade hon dömande på mig. "Du är ju inte riktigt frisk du"-blicken. Nåja jag lyckades fånga henne till slut.
 
 
Det var bara ca 400-600 renar i hagen. Själva skiljningen gick ju relativt fort, men arbetet innan dess tog ju några timmar. Först gick vi in i vinterhagen, 10-15 personer och 5-10 hundar. Även Nikko fick vara med i band och valla renar. Efter många om och men så hade vi skrikit oss hesa och lyckats få in renarna i storhagen. Någonstans där i skogen när jag sprang efter renarna och tjoade högt, viftandes med armarna, så kände jag att förkylningen fick fäste. När vi sedan fått in dem är det skådning, märkning av omärkta kalvar, osv. Efter några timmar var det lunchpaus och vi åkte till stugan och stekte suovas, sedan in i bilen och iväg igen. Allt arbete med renarna kantas av extrem stress. Det ska gå fort, fort, fort. Allt ska vara gjort, helst nyss, ingen tid att spilla. Och med all rätt, för hade vi tagit det hakuna matata hade vi inte varit hemma förrän mitt i natten någon gång.
 
 
När allt var gjort skulle renarna som sagt lastas och sedan köras, det blev bara två vändor för oss men då var klockan redan sju på kvällen och vi hade varit igång i nästan tolv timmar. Efter vi kört sista svängen med renarna och släppt dem så for vi tillbaka till stugan, tvärpackade ihop alla våra saker och började köra hemåt. Där och då snöade det nå jävulskt. Det gick inte ens att ha hellyset på. Att sedan tvingas möta bilar med släp (med renar på), lastbilar (med renar på) och långtradare (visserligen utan renar) efter den långa, smala vägen upp mot fjället var ingen lätt match för en trött hjärna. Efter vad som kändes som världens längsta tur landade vi i Jokkmokk hos svärisarna som bjöd på kokkött och blodklimp. Matkoman hjälpte ju inte direkt till på hemvägen men det var skönt att få i sig mat efter åtta timmar på tom mage. Strax innan midnatt var vi hemma i lägenheten i byn och vi däckade omgående.
 
Nu jobbar jag sådär obönhörligt länge igen innan nästa längre ledighet. Jag hade givetvis hellre stannat där uppe och jobbat med renarna hela veckan, om jag själv fick välja. Men så funkar inte livet just nu, tyvärr. Istället ska jag försöka göra det bästa av veckan här nere vid kusten.