Höstvintern

 
Denna årstid är allt bra lustig. Det har jag säkert konstaterat förr, men jag upphör aldrig att överraskas av november. På gott och ont. Igår var det fem minusgrader, det blåste men snöade friskt inpå kvällskvisten. Idag vaknade jag till ljudet av dropp från taket. Solen sken svagt bakom dramatiska moln. Det blåste hårda men varma vindar. Från fem minusgrader till fyra plusgrader, bara sådär. Det kändes som om våren låg och väntade på att göra entré. Tanken var ju att gå ut till skogs idag, med förhoppning om att vinden skulle ha missat något skrymsle där snön fortfarande låg över trädtopparna. Tji fick vi, när vi började gå till skogs möttes vi av ett hundratal renar. Hela vägen mellan Njavve och Kvikkjokk hade de ockuperat vartenda skogsstycke. "Men nu måste väl ändå samlingen börja snart", tänkte jag. Och jo, på vägen mot Kvikkjokk mötte jag halva Jåhkågasska och ett tiotal renvallare. Kanske blir det skiljning i helgen redan.

 
På vissa mindre sjöar ligger isen med ett tunt lager snö ovanpå. Så pass tjockt att renarna kan passera. Någon mil bort ligger det en desto svagare men otroligt vacker blankis över en större sjö. På andra delar är det öppet vatten. Det var denna årstid, höstvintern, som man varnades för som liten. Novemberisen är förrädisk. 
 
Jag stannade till ett flertal gånger längs med vägen. Det är ju så himla vackert här uppe. Vi stannar till alldeles för sällan egentligen. När vi passerar med skoter över fjälltopparna, när vi ser så långt som ända in i Sarek, när vintersolen söker sig fram över Njánnjás klippkant. Det finns så oändligt många vackra vyer här omkring. Jag brukar ofta lämna kameran hemma, bara för befrielsen att slippa känna stress över att fånga allt på bild. Idag var inte en sådan dag. Jag stannade till ett flertal gånger, tog några enstaka bilder men var också noga med att faktiskt betrakta. Att vara där i stunden och att närvara. När jag kom till min favoritplats så låg de snötyngda molnen som en mjuk slöja över fjälltopparna. Isen var tunn och svart men reflekterade ändå de få färgerna som fanns kvar i björkarna på andra sidan.
 
Novo Amor & Ed Tullett - Terraform spelades tryggt i öronen hela dagen idag.
 
 
Trots det trista vädret idag så blev det ändå en del foton. Så skönt att fotografera kravlöst och ändå bli rätt så nöjd. Nu är Micke uppe. Om än ensamheten var välbehövlig så är det såklart skönt med sällskap igen. Imorgon önskar jag mig snöfall och renskiljning. ♥
 
Ha en fin fredag allihopa!
 

Wow, så himla fint du fick det. Och helt otroligt vackra bilder!

Svar: Tack så jättemycket fina du! :D
frilindgren.blogg.se

2017-11-04 | 13:09:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: