Fjällvärlden i höstskrud

 
Tjaktja. Höst. Den bästa tiden på året, som jag sagt så många gånger förr. Anna och jag tog bilen och for västerut. Tanken var först att köra mot Arjeplog, men i sista sekund ändrade vi oss och for till Stora Sjöfallet istället. Vi far till Ritsem varje år, ibland två gånger per år. Det har blivit lite av en tradition. Denna gång blev det för att bevittna höstfärgerna och fotografera lite. I vintras körde vi ända upp till Sitas men i år vände vi om vid helikopterplattan i Ritsem bara för att vi skulle hinna förbi Njavve och laga middag. Det blev en lång sväng och vi var inte hemma igen förrän vid klockan nio på kvällen. Såhär års är det glest mellan bilarna på vägarna uppåt fjälls. Ett fåtal turister som avverkar den sista vandringen eller någon enstaka renskötare som avrundar sarvslakten. Fjällstationerna stänger och städar upp efter den hektiska sommarperioden.
 
 
Höstfärgerna briljerade och Stuor Muorkke var lika vackert som alltid. Vi stannade till vid receptionen i Stora Sjöfallet och där slängde jag i mig den godaste västerbottensostpajen någonsin. Innan vi for upp till Áras i somras så stannade Micke och jag till vid Naturum i Stora Sjöfallet och åt västerbottensostpaj där också, haha. Ett vinnande koncept, helt klart. Anna och jag körde längs med Ritsemvägen som om vi känner den utan till numera, stannade till vid en stenplatå med utsikt över Áhkká och stekte upp lite mat. Himlen sprack upp och det blev strålande sol hela resterande del av dagen - vilken toppentur det blev! När vi vänt om och kört hemåt igen gjorde vi en liten avstickare in mot Njavve och Kvikkjokk, där drog molnen in igen och det blev blåsigt och kallt istället. Så vi åt middag och sedan begav vi oss hemåt igen.
 
 
Nu jobbar jag en hel vecka i sträck men sedan går jag på en mindre ledighet ännu en gång. Även då blir det nog en sväng upp mot fjälls och även en eller två övernattningar. Jag längtar redan och hoppas på att höstfärgerna inte försvunnit helt då. Känner att jag behöver få utlopp för lite fotografering nu framöver då det mer eller mindre legat på hyllan under hela sommaren. En välbehövlig tripp upp till Sjöfallet för att få lite ro i själen för denna gång. ♥ På återseende, Stuor Muorkke.

Ännu en dag i renhagen

 
Sarvslakt. Det bästa och samtidigt det jobbigaste med hösten. Slakt är en del av mitt liv och har varit det så länge jag kan minnas. Det går som på rutin. Man blir ju van på ett sätt, inte mindre berörd men mer införstådd i hur viktigt det är med slakt. Det viktigaste är ändå att ta tillvara på allt, låt inget gå till spillo. Allt ska användas. Skinnet ska man sitta på under vårvinterdagarna på kalfjället. Bällingarna ska sys till ett par nuvttagat så att man håller sig varm. Hornen pryder knivskaft och saltkar. Det garvade skinnet används till knivbälten och byxor. Mycket av det övriga äts upp. Inget får gå till spillo.
 
Idag var det alltså sarvslakt i Bajkasj. Sarvarna är ofantligt vackra såhär års. De har ätit upp sig inför brunsten och fejat sina makalösa kronor. Jag mötte upp Micke och resten av gänget utanför hagen. Vi stekte skav över elden och drack kaffe innan hela spektaklet drog igång. Till en början stod jag som "prickare", det vill säga den som håller koll på vilka som drar sarvarna ur hagen och hur många de drar ut. Efter bara några minuter kastade jag över uppgiften på Micke och sprang efter kameran istället. När jag fick syn på hur sarvarna sprang omkring inne i hagarna bland alla avslagna rallarrosor kunde jag inte motstå frestelsen. Det slutade med att jag fotograferade oavbrutet i fem timmar. 
 
 
Att "inget får gå till spillo" innebär också en hel del jobb. Trots att själva kroppen ska hängas i ett par dagar innan den styckas så fick jag med mig lite jobb hem. Blodet som vi samlade ska vispas och sedan silas. Vispningen gjorde jag på plats med en grov pinne, precis som back in the days haha. När jag kom hem insåg jag dock att vi inte har några förpackningar att förvara blodet i så jag väntar med silningen till morgondagen. Tunga, hjärta, lever och feta ska blötläggas i kallvatten över natten och sedan frysas in. Det känns skönt att fylla frysen igen, nu har vi "bara" två lådor kvar av ren- respektive älgkött så det var på tiden. Jag ser fram emot de kommande maträtterna. Renkok, blodplättar, köttsoppa och så vidare. Åh, bästa tiden är verkligen nu.
 
Den senaste veckan har jag ägnat mig åt huvudsakligen vakjakt utan resultat. Med en vilodag idag så börjar den "riktiga" jakten imorgon. Löshundsjakten. Nästa gång jag stöter på dessa fagra djur igen blir nog inte förrän renskiljningarna drar igång då vi avverkat vår nödvändiga slakt nu. Och jag längtar redan efter dem.