Det efterlängtade regnet

 
Efter sommarens obarmhärtiga torka så kan jag inte göra annat än att njuta av regnet. Även om det kommer i form av oberäkneliga skurar som dyker upp när man minst anar det. Som när man är ute i skogen för att reka rågångar och inom loppet av tre minuter helt plötsligt är dyngvåt. Jag känner trots det en tacksamhet över regnet. För det är så välbehövligt. För oss alla. I samband med dagens skurar passade jag på att dra fram alla säsongsenliga kläder ur garderobsgömmorna. De stickade tröjorna, tjocksockarna, underställen, jaktställen (i plural, ja). Det är visserligen över tjugo grader varmt idag men jag har redan börjat förneka allt som går emot att hösten är på väg. Därför trotsade jag även värmen genom att ta på mig tjocka ullsockar och en stickad tröja på vägen ut i skogen idag - och tur var väl det, för när regnet sedan kom så frös jag inte det minsta.
 
Igår var jag till skjutbanan. Mest för att träna men passade också på att skjuta godkänt på skjutprovet inför jakten. Jag tycker att det är bra att vi har det i vårt jaktlag. Ett prov på att du är skjutduglig år efter år. Bara för att man jagat i femtio år så är det ingen garanti. Jag törs nästan lova att antalet skadeskjutningar hade halverats om alla jaktlag införde ett sådant. Sedan är väl den yngre generationen betydligt mer självkritiska i sitt skytte, vilket i detta sammanhang är bra. Man nöjer sig inte bara för att man skjuter godkänt på provet, skotten ska sitta där man vill ha dem. Fyra skott inom en snusdosas radie på åttiofem meter. Och det är inte alltid så lätt. Men sätter man dem där, på banan, så kan man känna en obeveklig trygghet i skogen. Skotten sitter där de ska, inte bara en "duglig och godkänd träff".
 
Bössan går i alla fall fint. Grovjusterade och sköt in men lär nog behöva justera ytterligare vid nästa provskjutning, bara för att säkra att den går som den ska. Ska då även hinna skjuta några skott med de halvmantlade kulorna också för att kontrollera att de ligger ungefär i samma linje. Men hörni, det börjar dra ihop sig. Inte bara att dagarna rinner förbi men också skiftningarna i skogen tyder på att det snart är dags. Det kanske börjar bli uttjatat nu men ni förstår ju att jag längtar, haha.

Árasluokta

 
När semestern var ett faktum tog vi vårt pick och pack och drog till fjälls. Vi lyckades pricka in de två dagarna då det skulle vara som svalast, 14 respektive 15 grader, och vandrade leden upp till Árasluokta. Tanken var ju att ta tidigaste båten från Ritsem till Änonjalme, men då vi kvällen innan ätit middag tillsammans med några kompisar i Jokkmokk så var vi rätt slitna där på morgonen. Istället tog vi det lugnt och satsade på att ta båten vid elvatiden. Vi var då i god tid och kunde till och med få i oss lunch innan vi hoppade på båten. Väl på leden rundade vi Áhkká som jag alltid tycker är så svår att få på bild, så vacker och ståtlig som hon är. Nikko bar sin egen mat i klövjeväska och han jobbade på bra. Det brukar annars vara rätt stökigt att gå på led med honom, han tycker att vi går för sakta och börjar söka sig åt sidorna hela tiden. Den här gången gick han på i vårt tempo och höll sig på leden. Det märktes att han tyckte om att få arbeta. Det var strålande väder första dagen. Sol och fjorton grader varmt, precis sådär lagom för vandring. Helst att det håller sig under arton grader i alla fall. 
 
På grund av min dåliga rygg så gick vi saktare än vi brukar. Vi var inte i Gisuris förrän på kvällen. Där stannade vi till och stekte suovas. Jag hade insisterat på att ta med mig tältet så att vi inte skulle behöva känna någon press på att gå mellan stugorna utan kunde stanna till närhelst vi kände för det. Så istället för att sova natten i Gisuris fortsatte vi förbi Kutjaure tills vi nådde första björkskogen. Där satte vi upp tältet. Först in var Nikko och det tog inte mer än fem sekunder så låg han och snarkade. Jag tror jag aldrig har sett honom så trött. Någonsin. Haha.
 
 
Andra dagen låg molnen tunga över fjällen. Det såg ut att börja regna när som helst men inte en regndroppe föll den dagen. Till följd av första dagens starka sol hade jag bränt mig i hela ansiktet, således var det rätt så skönt med en paus från solens strålar. Denna dag gick vi till Låddejåhkå. Vägen från Kutjaure till Lådde var den jobbigaste. Även om stigningen inte var något att frukta så tärde det rätt friskt på min rygg. Väl framme i Lådde fick vi höra att vi missat kalvmärkningarna med EN natt. Det hade varit en veckas märkning i Boarkka och byn var således helt färdiga precis då vi anlänt. Jag som hade sett fram emot att bara behöva gå till Boarkka och sedan kunna slå läger där för märkning i ett par nätter, men icket. Istället väntade nu alla på att Tuorpon skulle dra igång. I Lådde blev vi bjudna på gáhkko och stekt röding. Vi var trötta efter över två mil på leden så det satt väldigt bra. Avslutade med en kopp kaffe. Micke påbörjade där sin övertalning, att vi skulle satsa på att gå den sista milen till Áras redan samma kväll. Jag tvekade men sedan bestämde vi oss för att gå en bit till, med undantaget att om ryggen skulle ge upp skulle vi stanna där över natten.
 
 
Vi gick upp till Boarkka men efter den stigningen orkade inte ryggen med. Där bestämde vi oss för att stanna över natten. Hagen var nytrampad och redan innan vi nått fram kunde jag urskilja doften av renarna som hängde kvar i luften. Vi hittade en någorlunda plan plats och slog upp tältet. Vaknade morgonen därpå med en sol som sken in genom tältduken. Det blev en natt längre än planerat och den sista dagen kom värmen. Temperaturen sökte sig upp mot tjugotre grader och det skulle bara bli varmare längre in mot kvällen. Vi började gå så fort vi fått i oss frukost. Den sista milen gick rekordfort men det var varmt, så himla, himla varmt. Jag tyckte synd om alla turister vi passerade som fortfarande hade flera mil kvar innan deras slutdestination. Prognosen visade att resterande del av veckan skulle temperaturen stiga upp till 30 grader. 
 
 
Lyckan infann sig när vi slutligen kunde urskilja Virihaures klarblåa vatten nere i dalen. Vi nästan halvsprang ner till Miellädno. Det enda jag kunde tänka på var en iskall rom och cola som väntade på mig nere i stugan, haha. Vi gick över hängbron och sedan vidare mot Árasluokta. Traskade upp på Áras och sedan ner mot byn. Där gick vi genom byn, hade tänkt tigga båtskjuts över sjön men istället gick vi runt och vadade över bäcken. Folket i byn tittade häpet på oss när vi kom gåendes, haha. När vi vadat bäcken och kommit till andra sidan mötte familjen oss med uppsträckta armar. Vi välkomnades med varsin kall dryck. Madde stod och bakade gáhkko i värmen. Vilken lycka alltså! Så himla skönt det var att få komma fram. Vi nästan sprang ner till bastun för att duscha och tvätta av oss. Efter den dagen ökade temperaturen för varje dag som gick. Det var outhärdligt varmt. Den enda svala dagen, när det "bara" var tjugofyra plusgrader, passade jag på att baka lite gáhkko jag också.
 
Det gick några dagar sedan drog Tuorpon igång. Hagen var dock för långt bort för att vi skulle idas gå dit så vi höll oss hemma istället. Och tur var väl det, för då drog världens åskskur igång. Det blåste så att väggarna på stugan knakade och regnet föll sidleds. Jag tyckte synd om dem som låg ute i kåtorna vid hagen och var ganska glad över att vi valde att stanna kvar i stugan. När märkningarna var över började folket åka hemöver. Micke och jag hade tänkt stanna i en vecka till men när vi helt plötsligt blev helt ensamma i byn så kändes det så trist. Det var lite vemodigt att vara där helt själv. Lite skönt men samtidigt lite trist. Några kvällar tände vi ljus och satt och pratade långt inpå småtimmarna medan åskan drog fram över fjälltopparna. Det var fantastiskt mysigt. När vi sedan gick för att lägga oss kunde vi lyssna till fjällripans sång precis utanför fönstret. Det var två, tre stycken som återkom kväll efter kväll för att söka efter mat runt stugan. Jag lyckades fånga en av dem på kort en av kvällarna.
 
 
Två dagar efter att alla åkt hem ropade vi fast en helikopter. Om än det var mysigt att ha några dygn för oss själva så tärde det dåliga vädret på mig, speciellt med vetskapen om att det där hemma var strålande sol. Så vi bestämde oss för att byta fjäll, åka först till Njavve och sedan vidare till Tjaktjajaure och tillbringa sista veckan där istället. Kvällen innan vi åkte tog Árasluokta farväl av oss på ett sätt som bara Árasluokta kan. Himlen sken upp i klarrosa färger och sjön låg sådär tyst, som den annars aldrig gör.
 
Vistelsen blev kortare än väntat och det var så himla synd att vi lyckades missa märkningarna (med EN dag! kan inte släppa det), men det kommer ju fler somrar såklart. Jag ångrar inte att vi åkte ner tidigare ändå. På så sätt hann vi ju vara i alla våra fjäll, haha. Det har varit en fantastisk sommar. Alla var uppe och vi hann umgås med en massa kärt folk som man inte träffat på ett helt år. Jag är även glad att vi äntligen tog oss i kragen och gick upp. Det är inte sista gången, det törs jag lova. Leden var verkligen superfin. Nästa gång tror jag dock att vi skippar tältet och sover i stugorna istället. Kör på så lätt packning som möjligt. Jag kånkade runt på 17 kg och Micke på 22 kg. Det mesta helt onödigt. Till vårvintern ska vi veda och köra upp sommarmaten till Áras och då tänkte jag passa på att köra upp en massa sommarkläder också, så slipper jag bära med mig ombyten upp. Så kan vi väl hoppas att även nästa sommar blir (nästan) lika varm och härlig.
 
 

Tjaktjajaure

 
 
Älskade Tjaktjajávrre. Det var två år sedan sist. Den här sommaren har slagit rekord på många sätt och en av sommarens allra mest anmärkningsvärda händelser var att jag badade i Tjaktjajaure. Jag, Frida, föredetta badkrukan, går numera under smeknamnet Tjaktjajaures utter. Så mycket badade jag alltså. Ni som är någorlunda bekanta med fjällsjöar vet att de har en förmåga att vara iskalla även under sommarens allra varmaste dagar. På sin höjd kanske du kan njuta av tiogradigt vatten mitt i juli. Nu hade vi ingen termometer, men jag skulle tippa på att sjövattnet i år var cirka tjugo grader varmt. I luften närmare trettio. Vi hade underbart väder som gick över i åska och skyfall om nätterna, och det är ju inte helt fel faktiskt. Att ligga i en liten stuga i utkanten av Sareks Nationalpark och somna till ljudet av regnet som landar på plåttaket. Ren magi.
 
På morgonen drogs näten in och på eftermiddagen grillade vi rödingpaket. Färsk röding. Alltså, så himla gott. Micke och jag for ut med vattenskotern en dag och stannade till vid en strand en bit bort. Där låg sjön spegelblank. Runt omkring oss sträckte sig Sarek och Skierffes toppar mot skyn. 
 
 
Ni vet ju när man ser något så vackert att det är lite svårt att ta in. När man vänder sig om, tittar in i sin partners ögon som lyser av glädje och livslycka. Vi två, ett spegelblankt Tjaktjajaure, tropisk värme och Sareks vildmark. Omöjligt att återberätta. Den här sommaren går verkligen till historien. Jag tycker att detta år överlag har haft helt fantastiska årstider. Vintern var full av snö, vårvintern var solig och krispig, vårslasket var obefintligt och sommaren var varm. Nu hoppas jag att hösten blir lika drömsk och perfekt. Tvåtusenarton är utan tvekan en av mitt livs topp tre bästa år och kanske det året jag varit utomhus som allra mest under alla årstider. 
 
När vi först for till Tjaktja var det bara Per, Micke, Nikko och jag. Stugan i Tjaktja är knappt 15 kvadratmeter, det ryms med nöd och näppe två enkelsängar, ett litet bord, en kokvrå och en kamin. Efter två dagar ville även Mona komma upp och vi, som inte är särskilt ovana vid compact living, lyckades då klämma in fyra fullvuxna och tre hundar på dessa femton kvadrat. Det ni! Två sov på renskinn på golvet, övriga två i sängarna och hundarna lite överallt där plats fanns. När man bor till fjälls så går man benhårt på linjen finns det hjärterum finns det stjärterum. Därför känns det också rätt tomt när man kommer hem igen. Det känns också lite lustigt att gå på en vanlig toalett och att kunna dricka vatten ur kranen. Kranvattnet som de första dagarna är omöjligt att dricka då det smakar så mycket klor i kontrast till fjällvattnets friska, rena smak. Det tar liksom lite tid att återställa sig till vanligt civiliserat liv igen.
 
 
Både i Tjaktja och i Áras är det ingen mobiltäckning, så vi har till stor del levt utan stressen från sociala medier. Bara det är ju en semester i sig. Mickes semester är nu slut och han har återvänt till vardagen. Själv har jag en vecka kvar, men den kommer att tillbringas här i byn. Tro det eller ej men det behövs en liten återhämtning efter semestern också, lite tid att acklimatisera sig till civilisationen och alla måsten. Vi ska umgås med familjen och vännerna på hemmaplan. Jag hoppas temperaturen sjunker lite till så att jag och Linnea kan börja dra med hundarna igen snart. Det dröjer inte länge innan sarvslakten drar igång och då far vi till fjälls igen. Ja, vi flänger ju mest hela tiden, det kanske ni har förstått nu haha. Men jag älskar den här livsstilen!