En skogsreflektion

 
Ibland måste jag pausa livet en stund. Hinna ikapp, reflektera, tänka efter och tänka om. Allt som oftast trivs jag i det livet jag lever, de brinnande knutarna är motiverande och att ha en osäker framtid gör mig mer nyfiken än ängslig. Som att söka sig fram genom en tät dimbank. Ingenting är tveklöst, allt är inom en armlängs avstånd men ändå så vagt och långt bort. Men de senaste dagarna har jag känt lite stress. Sådan stress som tär istället för att driva en framåt. Jag står i valet och kvalet kring utbildningar och våndas över livets vägskäl. Tanken på att flytta från Norrbotten, naturen, mitt hem och mitt allt är svindlande. Jag får en ren, själsdräpande ångest av att ens överväga det. Jag vill inte, inte ens för tre år. Utbildning är såklart en långsiktig investering i sig själv, men jag har ju provat det där. Att bo i en stad och studera. Jag kan knappt formulera mig tillräckligt för att beskriva hur dåligt jag mådde. Att jag pendlade 60 mil enkel väg varje helg för att komma hem. Det var ju inte hållbart. Det väcker också frågan varför inte fler utbildningar öppnar upp för distansmöjligheter? För oss som vill bo kvar och verka på glesbygden under tiden man studerar. Jag tror många glesbygdare väljer att avstå en utbildning för att kunna stanna kvar. Man kanske har en gård att ta hand om och inte kan vara borta i tre år? Frågorna är många och ångesten är knivskarp.
 
Utöver det stundar älgjakten. Jag har pysslat med lite viltvård på sistone, allt för att få ägna mer tid till skogs. Imorgon jobbar jag min sista dag på XXL på ett bra tag framöver och kommer ägna hela september månad åt att jaga. Någon helg där emellan åker vi upp till fjälls för sarvslakt. Över mitt huvud hänger bröllopsfotograferingar och produktfotojobb som jag ännu inte slutfört, i väntan på ork och tid. Samtidigt krånglar bilen och kräver dyra reparationer. Det är liksom mycket nu. En vild blandning av glädje, exaltation och ångest. Mitt i allt förfall så finner jag en trygghet i mig själv. Jag är en obotlig optimist i grunden. Jag tror att livet faller på plats i slutändan, hur svaga knän man än tycks stå på ibland. Livet är svajigt emellanåt och det är okej. Jag tror på att jag hittar rätt väg i slutändan, trots allt. Jag måste lita på mig själv.
 
 
För att ta udden av den ihärdiga stressen så ger jag mig ut till skogs, som jag alltid gör. Skogen går jag till när jag behöver vila. En nära släkting sa till mig en gång att "fjället är vinden under dig när du redan flyger, skogen lyfter dina vingar". Det tänker jag på ofta, för jag tycker det stämmer så himla bra. Fjället är vackert men hårt. Vinden viner och regnet piskar. Det gör dig starkare men då ska du ha styrka i grunden, annars bryter det ner dig. Skogen är istället lugn och vilsam. Där droppar regnet mjukt från grenarna och träden skyddar dig från den hårda vinden. Skogen är varsam, den tröstar i tystnad. Den reser dig när du är som svagast. Den omfamnar och stärker, långsamt men obevekligt. Skogen är min fristad. Jag känner en trygghet i att jag kommer att tillbringa varje dag till skogs nu i en månads tid. Från fem på morgonen till sex på kvällen, sju dagar i veckan. Känner att jag behöver det. De senaste dagarna har jag tillbringat mycket tid ute i skogen också. Det blir per automatik att jag alltid söker mig dit, så som jag gjort i hela mitt liv när vinden viner utanför. För att driva tankarna åt andra håll bestämde jag mig för att göra ärenden i skogen och upp på fjällen.
 
Jag skulle upp på ett lågfjäll och i vanliga fall kör man runt fjället, parkerar och går "lenjan" upp. När jag nu skulle dit var vägen förbommad, så istället för att ringa efter nyckel bestämde jag mig för att ta fågelvägen dit. Det vill säga, korsa två bergstoppar och en dal av urskog och sedan upp på fjället. Halva sträckan, men i verkligheten betydligt mer svårorienterad terräng. Jag tappade bort mig mer än en gång då det är svårt att ta riktning i en skog där granarna är trettio meter höga och skymmer all sikt. Med hjälp av telefonen kunde jag lokalisera min väg fram till kalfjällets början. Innan dess hade jag gått flera kilometer i fel riktning och förlängde därmed enkelsträckan med typ 3,5 kilometer. Väl uppe på fjället dog min telefon. Det hade tagit mig tre timmar att gå dit och solen hade redan gått ner. Om det skulle ta mig lika lång tid på hemvägen skulle det hinna bli mörkt och då skulle jag inte ha en chans att ta mig ut ur skogen. Att gå ospårat har sina för och nackdelar, du går dels inte lika fort och du har dels inte lika bra kontroll över riktningen, speciellt inte när marken är kuperad och varierar i höjd och fall. Jag bestämde mig för att ta låglandet hem igen. Sträckan var längre men då marken inte lutade så kunde jag hålla ett högre tempo. Jag hade inte med mig mat eller vatten, ingen kompass, ingen ficklampa. Jag hade inte ens ätit middag. Orken vissnade. Jag klättrade över gamla, fallna granar. Sökte riktning men fann ingen. Stressade fram, försökte öka tempot, snavade, trevade mig fram genom myrmark. Jag övervägde en stund att faktiskt övernatta i skogen, men insåg att min sambo förmodligen skulle ge sig ut för att leta efter mig då. Herregud, tänkte jag. Det här har väl mina förfäder gjort i hundratals år och min generation är inte ens duglig att ta sig ut ur ett reservat för att vi förlitat oss på att elektroniken ska rädda oss. Där och då gick jag in i något slags survival mode. Skrattade åt mig själv och tänkte att jag ju självklart fått lära mig ta mig fram utan GPS tidigare. När vi jagade då jag var liten hade vi ingen pejl, ingen jaktradio. Vi sökte av jaktmarkerna helt på egna ben och med hjälp av naturens tecken lärde vi oss ta riktning. Jag tänkte på det som morfar lärt mig. Tog fasta på fjällets lutning, sökte mig fram längs dess fot, ökade steglängden. Pausade vid en bäck och drack, åt så mycket blåbär jag kunde. Skrattade igen åt att jag helt plötsligt kände mig som värsta äventyraren. Benmusklerna sved när jag genade över en myr och sjönk ner till vaderna. Jag kom ihåg kartan i huvudet, mindes myrmarkerna åt nordväst. Svor över naturhelvetet men älskade det högt ändå. Vid myren kunde jag ta riktning. Nu var det mörkt, men jag kunde urskilja skogens alla tecken. Bergstopparna, dalarna, en svacka. Marken sluttade vid horisonten, där fanns det med stor sannolikhet en väg. Gick med bestämda steg ditåt. När jag knappt kunde urskilja granarnas stammar i mörkret nådde jag till slut vägkanten. Det kändes som en seger. I sju timmar trampade jag på där ute i skogen. Utan hjälp av elektronik eller stigar. Insåg hur viktigt det är att minnas det jag fått lära mig av våra gamla. Att läsa av naturen, för "helt vilse är du aldrig, du kan alltid hitta hem".
 
I höst ska jag gå utan elektronisk hjälp. Titta mer på skogen än på skärmen. Det är så himla viktigt. För rätt vad det är står du där, i en mörk urskog, utan hjälp och aning. Vi måste sluta förlita oss på stigar och elektronik, sluta tappa kontakten med verkligheten runt omkring oss. Naturen är vacker men hård, den upplever du bäst på dess egna villkor. Om man lär känna den behöver man aldrig känna sig vilsen. "Det finns inga stigar till de vackraste vyerna". Fasen så många bra citat jag fått höra från människorna i mitt liv, som faller på plats först nu. Det var som att skogen ville testa mig den kvällen och påminna mig om vad som egentligen är viktigt. Allt som kunde gå fel gick fel. Jag fick bryta ihop och resa mig upp igen, lita på mig själv och mina kunskaper. Tro på mig själv. Jag gick till skogen för att söka tröst den kvällen och jag kom ut mångdubbelt gånger starkare än då jag gick in, trots att benen darrade av utmattning och kroppen skrek av hunger. Jag var lyrisk och stolt när jag klev upp på skogsvägen i totalmörkret. Jag gav inte upp, det ordnade sig till slut - som det alltid gör, om jag litar på mig själv.
 
Tack skogis. ♥

Det efterlängtade regnet

 
Efter sommarens obarmhärtiga torka så kan jag inte göra annat än att njuta av regnet. Även om det kommer i form av oberäkneliga skurar som dyker upp när man minst anar det. Som när man är ute i skogen för att reka rågångar och inom loppet av tre minuter helt plötsligt är dyngvåt. Jag känner trots det en tacksamhet över regnet. För det är så välbehövligt. För oss alla. I samband med dagens skurar passade jag på att dra fram alla säsongsenliga kläder ur garderobsgömmorna. De stickade tröjorna, tjocksockarna, underställen, jaktställen (i plural, ja). Det är visserligen över tjugo grader varmt idag men jag har redan börjat förneka allt som går emot att hösten är på väg. Därför trotsade jag även värmen genom att ta på mig tjocka ullsockar och en stickad tröja på vägen ut i skogen idag - och tur var väl det, för när regnet sedan kom så frös jag inte det minsta.
 
Igår var jag till skjutbanan. Mest för att träna men passade också på att skjuta godkänt på skjutprovet inför jakten. Jag tycker att det är bra att vi har det i vårt jaktlag. Ett prov på att du är skjutduglig år efter år. Bara för att man jagat i femtio år så är det ingen garanti. Jag törs nästan lova att antalet skadeskjutningar hade halverats om alla jaktlag införde ett sådant. Sedan är väl den yngre generationen betydligt mer självkritiska i sitt skytte, vilket i detta sammanhang är bra. Man nöjer sig inte bara för att man skjuter godkänt på provet, skotten ska sitta där man vill ha dem. Fyra skott inom en snusdosas radie på åttiofem meter. Och det är inte alltid så lätt. Men sätter man dem där, på banan, så kan man känna en obeveklig trygghet i skogen. Skotten sitter där de ska, inte bara en "duglig och godkänd träff".
 
Bössan går i alla fall fint. Grovjusterade och sköt in men lär nog behöva justera ytterligare vid nästa provskjutning, bara för att säkra att den går som den ska. Ska då även hinna skjuta några skott med de halvmantlade kulorna också för att kontrollera att de ligger ungefär i samma linje. Men hörni, det börjar dra ihop sig. Inte bara att dagarna rinner förbi men också skiftningarna i skogen tyder på att det snart är dags. Det kanske börjar bli uttjatat nu men ni förstår ju att jag längtar, haha.

Det vankas höst

 
Sista semesterveckan har präglats av total orkeslöshet. Fint väder suger musten ur mig numera, på ett konstigt sätt. Solens värme gör mig utmattad. Nu i veckan har jag varit som lyckligast och piggast när det slagit spön i backen. Jag tog en lång cykeltur med Nikko när det regnade som värst och kände hur lyckan sprudlade när regndropparna sökte sig ner i nacken på mig. Jag tror det är så att jag är så helhjärtat inställd på höstens vemodiga väder att jag känner avsky och trötthet när solen värmer. Lyckligtvis har temperaturen sjunkit avsevärt denna vecka och idag hade vi endast femton grader. Solen sken dock emellanåt och då blev det så oerhört varmt att jag fick avbryta min vandring upp för Petberget. Vi stannade i alla fall till några gånger på vägen ner. Vägen upp är röjd sedan en tid tillbaka och riset på backen hade redan antagit höstens färger. Så vackert alltså! Roligt nog är Nikkos ögonfärg exakt densamma som björkens löv om hösten. Han gjorde sig således väldigt bra bland det brandgula riset. Vi blev jagade av schwedann hela vägen upp och ner för berget, vilket fick mig att längta ännu mer efter senhöstens frostnätter då de jävlarna fryser ihjäl.
 
 
Att hösten är på väg råder det dock inga tvivel om. Lite här och där ser man tecken på det. Till och med stjärnorna har gjort sin efterlängtade comeback, såg dem för första gången i helgen. Jag kan knappt beskriva hur mycket det sprätter i kroppen för varje hösttecken som kommer! Jag har så gärna velat gå upp tidigt på morgonen för att vara med när dimman lättar men har verkligen inte orkat den senaste veckan. Troligtvis är det en förkylning på gång, vilket känns i hela kroppen. Nåja, jag kan verkligen inte klaga på min semester, den har varit helt fantastisk - så jag kan gå med på att den sista veckan huvudsakligen tillbringas i soffan. 
 
Igår körde vi hundarna för första gången! Det var tolv grader vid niotiden och snäppet för varmt för hundarna men tillräckligt för att köra en kort tur på två kilometer. Det ska bli skönt när temperaturen faller ytterligare så att vi kan göra en längre skogstur framöver. Jag ska även vaddera Nikkos sele vid bröstpartiet. Han har fortfarande så pass mycket unghundskropp att selen blir lite för bred på det partiet. Nu ska jag ut och cykla en sväng med huliganen. Har man husky kan man tyvärr aldrig vila oavsett hur trött och slö man känner sig, haha. På gott och ont givetvis, tack vare honom går det inte en enda dag utan att jag aktiverar mig (och honom), i ur och skur. Och det ska man väl vara glad för. Inga soffpotatisar i detta hem inte.