Den moraliska aspekten av jakt

 
I vanlig ordning är det svårt att lägga upp bilder på sociala medier som rör jakt utan att mötas av oförstående individer som ifrågasätter ens moraliska kompass. Hur kan man ta livet av ett djur. Hur kan man längta efter det. Hur kan man vara så sadistisk. Ibland kommer kritiken från de som valt att avstå kött helt och hållet. Och där kan jag förstå det. Kritiken ligger liksom jämn över både slaktindustri och jakt. Vad jag faktiskt inte förstår, och som utgör den största delen av våra kritiker, är individerna som fördömer jägare som blodtörstiga sadister i samma andetag som de lägger sin danska fläskfilé i kundkorgen. REA, halva priset. Ändå är det vi jägare, vi som kliver upp klockan fyra varje septembermorgon, går milvis i en regntung skog med bössan på ryggen, söker fram viltet, lägger upp kolven till axeln och kramar avtryckaren, söker upp viltet som nu ligger död några meter bort - ett dödsfall som tog max några minuter, bärgar hem djuret, tar tillvara på det. Det är vi ändå vi, som tar fullt ansvar för det köttet vi har på vårt bord, det är vi som är de onda. De blodtörstiga sadisterna. Ändå vill jag starkt hävda att den där älgen, som levt hela sitt liv fritt i skogen, har haft det rätt så mycket bättre än den där danska grisen du grillar till middag. Det är jag faktiskt helt säker på.
 
Jag brukar inte bli politisk eller yttra åsikter i sociala medier, men då det händer försöker jag behålla någon slags rationell ton. Men jakt är känsligt, för båda parter, på båda sidor. De som inte jagar förstår inte jakten och de som jagar är i regel dåliga på att förklara den. Jag kan inte tala för alla jägare men säkerligen en stor del av dem när jag säger att det inte är dödandet av djuret som vi brinner för. Jakten är så mycket mer än det. Dödandet av djuret och all hantering därefter utgör en bråkdel av helheten. För mig är det ett nödvändigt ont. Jag är inte villig att sluta äta kött och ska jag då äta kött kan jag lika gärna ta ansvar för hela processen. Från skog till bord. Jag kan således stå rakryggad i faktumet att jag vet hur djuret levt, hur det dött och att inget av dess kropp ska gå till spillo. Ja, det är en spännande känsla att krama om avtryckaren när viltet står i korset i kikarsiktet. Hjärtat slår så högt att alla andra ljud domnar bort. Känslorna rusar i hela kroppen och ändå kan ingen ta miste på den självklara stabiliteten i avtryckarfingret. Innan jag trycker av är jag alltid helt säker på att skottet är dödande. Finns det en minsta risk, ett störningsmoment eller att djuret rör sig för snabbt så avstår jag. Chansar aldrig. Hjärtskott. Fem sekunder. Sedan ligger djuret dött. Därefter råder blandade känslor. Eufori och vemod växlar om vartannat. Jag har släckt ett liv. Det är det ansvaret jag får ta. Och det är ett ansvar jag är villig att ta. Det är det minsta jag kan göra om jag vill äta kött. Då ska jag ju åtminstone kunna stå rakryggad inför det, eller hur?
 
 
Jag kan inte stå rakryggad bakom industrislakten. Speciellt inte den som är utanför vårt lands gränser. Jag har sett och hört talas om skräckscenariot. Antibiotikaproppade djurkroppar, masslakt, trängsel. Vissa djur andas inte frisk luft en enda gång i sitt liv. Än en gång är det ändå vi jägare som är de onda. Det är åsikter som yttras runt grillstaden medan den ukrainska nötkotletten puttrar över grillgallret. Nej, det är ju synd om älgarna, som levt i frihet i hela sitt liv - inte grisarna eller nötkreaturen som aldrig får gå utanför ladugårdens portar. Visst förstår jag att människor numera lever så långt bort från verkligheten att detta med slakt är något man helst blundar för. Jag kan också förstå att folk ryggar tillbaka vid tanken på att ta ett djurliv. Men alla tar vi djurliv, om vi äter kött. Direkt eller indirekt. Jag föredrar det förstnämnda, för det är då jag kan ta fullt ansvar för det köttet jag äter. Jag kan rakryggad stå bakom köttet jag har på min tallrik. Jag kan berätta en historia för varje vilt. Och det är jag stolt över. När vi slaktar ren tillkommer, utöver sedvanlig urtagning, också tillvaratagandet på nästan allt. Allt från huvudet till klövarna. Om det inte äts så används det till slöjd. Inget får gå till spillo. Det är vi skyldiga till. Det är det minsta vi kan göra för livet vi har tagit.
 
En annan aspekt ur jakten är ju att den är ett levnadssätt. För vissa är det ett arv, som gått från generation till generation i flera hundra års tid. I mitt fall är det så. Jag var med och slaktade min första älg vid sex års ålder. Det har varit en självklar del i mitt liv. Alltid. Det är ju så vi får kött på bordet. Punkt. Hur jakten går avgör hur mycket kött vi kan äta under resten av året, fram till nästa jaktsäsong. Vi köper aldrig kött. Alltså aldrig. De enda gångerna jag har ätit nöt- och fläskkött är då jag blivit bjuden på middag hemma hos någon annan. I förrgår åt jag lammkött för första gången i mitt liv. Innan dess kan jag inte minnas sist jag åt "domesticerat" kött. Det har inte funnits på kartan att gå till affären och handla oxfilé när vi ju har älg- och renfilé hemma i frysen. Allt vi äter hemma hos oss, kött eller fisk, har vi kämpat för själv. Vi har stått där i dyngvåta jaktställ på ett pass. Klivit upp klockan fyra på morgonen och åkt ut på sjön för att dra nät. Allt för att kunna ta fram den där rödingen, eller älgfärsen, fyra månader senare och göra middag efter jobbet. Vi har stått där på knä i lingonriset och skrapat ihop flera liter så att vi kan äta sylt till renskavet. Vi har hängt upp kött på rökning i kåtan för att kunna äta suovas under skoterutflykterna på vårvintern. Vi har suttit uppe till klockan tre på morgonen en lördagsnatt för att förpacka, mala och frysa ner vårt kött.
 
Nej, jag tycker inte att det är vi som är de onda i det här sammanhanget. Det är de som vill äta kött men inte ta ansvar för hur det framställs. De som fördömer andra samtidigt som de själva blundar, håller för öronen och fyndar danskt fläskkött till halva priset. De som indirekt bidrar till en industri som är mångdubbelt gånger vidrigare än de jägare som går i skogen i ur och skur för att kunna ha mat på bordet. Jakten är missförstådd och kommer att förbli det så länge som folk vägrar lyfta sina skygglappar. Visst är det enkelt att sitta i ett betonghus och ha åsikter om skogen och vi som lever i den, med den, av den. Glappet mellan landsbygd och staden blir större. Men det är en helt annan fråga. 
 
Så vad kan gemene man göra?
Jag tycker att om man ska äta kött så ska du kunna stå till svars för det köttet du äter. Om du inte jagar själv så köp kött från en lokal jägare. Om inte det, så köp kött från din lokala bonde. Om inte det, så köp åtminstone svenskt kött. Det är det minsta ansvaret du som köttätare kan ta, om du prompt ska äta kött. Sedan för det andra, ät mindre kött, överkonsumera inte. Förstå vad du har på tallriken och förstå att du är en bidragande faktor till det. Sedan ber jag er att lyssna och försöka förstå vilka vi är, varför vi jagar och vad jakten betyder för oss. Var öppna för att höra oss. Ni måste inte hålla med, men respektera att vi finns.
 
 
Så låt mig försöka förklara vad jakten är. Det är inte en av mina styrkor, att sätta ord på en sinnesstämning, men jag ger det ett försök.
 
Hösten har varit min favoritårstid sedan jag var barn. När hösten anländer är det som att naturen andas ut efter en intensiv sommar. Den tidigare sprudlande skogen ligger nu tyst. Dimman är tät och smeker varje trädstam. Luften är klarare, kallare och friskare än den varit på flera månader. Björkarna växlar mellan senapsgult och brandorange. Ljudet av knäppande tallar ekar i tystnaden. Någonstans ovanför dig sitter en lavskrika, följer dig nyfiket när du smyger genom lingonriset. Kängorna blir blöta av daggen. Efter några hundra meter når du passet, där lokaliserar du en lämplig stubbe. Bössan hänger du av axeln och lutar mot ett träd, sedan söker du fram en gammal gran där du bryter av de torra, döda kvistarna längst ner som legat skyddade från regnet. Gör upp en eld som sprakar lugnande och fyller dig med värme. Tar fram kaffepannan, kokar lite kaffe. Sedan sitter du där, du och lavskrikan, tysta i samförstånd. Ni är ett med skogen, båda två, en naturlig del av den. Kaffet bränner i strupen på vägen ner. Eldens sprakande studsar mellan bergen, i övrigt är det helt tyst. Hundföraren har släppt hunden men inget skall har hörts. Lavskrikan studsar närmare, tittar bedjande på torrköttet du har i handen. Du skär av en bit, sträcker upp handen mot den. Den flyger fram till dig, tar köttet ur din hand och lämnar dig sedan för en stund. Du andas. Djupa, långa andetag. Tar in luften, vill spara den i lungorna och kunna andas höstluft hela året. Genom dimman ser du hur solen söker sig upp över bergen. Ett rosaskimrande ljus faller över skogen. En kvist knäcks och i den rådande tystnaden låter det nästan som ett avlossat skott. Ur skogen och in i gläntan kliver en älgko med kalv. De ser dig. Du ser dem. Älgkon vädrar men du sitter i motvind. Bössan ligger kvar mot trädet. Får ligga kvar där. Älgkon och kalven tittar oroligt på dig en stund, sedan viker de av mot öst. Går vidare i lugn och ro. Betar på vägen bort. Du sitter där och tittar. Slås av hur stora och vackra de är. Beundrar hur graciöst och ljudlöst de rör sig genom skogen. Deras hem. Jaktradion sprakar. Jaktledaren kallar hem passkyttarna. Första passet för dagen har nått sitt slut när hundföraren når skytten på andra sidan skogen. Lavskrikan är tillbaka på grenen intill. Du ler, skär av en bit torrkött och räcker över, packar ihop, trampar ihjäl elden och slänger bössan på ryggen. Går genom den dränkta skogen och bryter tystnaden för varje steg. Älskar livet, just där och då. Hoppas på att få se en älgtjur nästa dag, men det gör inte så mycket om det inte blir av, för det är ganska tillräckligt att få sitta där på stubben och dricka lite kaffe. Det var en bra dag. Väl hemma på gården möts du av jaktlaget. De skämtar, skrattar, njuter av varandas sällskap utan att yttra de orden. Du ler och tänker på hur mycket du tycker om dessa människor. Älskar hur jakten för er samman några veckor varje år. Är tacksam över att de har lärt dig allt du kan. Att du har fått dela varje höst med dem i tjugofem års tid. Vill pausa denna septembermorgon, spara den i hjärtat för evigt. Stämningen, känslorna, skogens dofter och luftens friska vindar, allt samlat under begreppet jakt.

SÅ bra skrivet, Frida. Verkligen! Håller med dig till punkt och pricka.

Det är så hemskt att läsa vad som kommenteras under jaktbilder, av ren okunskap.
Man vill bara ta med dessa människor ut till skogen som du så beskriver så fint, och låta dem bevittna allt med egna ögon. Låta dem gå i ens egna skor (läs kängor) för ett tag. Allt är inte alltid så svart på vitt, och det är lätt att måla upp jakten som något barbariskt. ALLT går att måla upp som något barbariskt, om man så vill.

Sedan, en annan aspekt av problemet, så är det väldigt lätt att sitta och skrika på jägare ute på landsbygden, när man själv bor i storstan och äter en hipster-vegan-burgare på ett ekologiskt veganhak på söder (har absolut inget emot veganism, men du fattar nog vart jag vill komma).
Att vi inte bara kan respektera varandra, och söka kunskap istället för att hytta med näven så fort något är annorlunda mot ens egen världsbild. Vi kan alla lära oss något av varandra.

2018-08-16 | 19:53:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: