Årets första tältnatt

 
Vi har pratat om det i flera veckor nu, att premiärtälta. Oftast har det kommit något emellan som gjort att vi blivit tvungna att prioritera om i sista sekund, men igår var det alltså dags. Jag har sålt bort min ryggsäck och i väntan på att köpa min nya så hade jag endast tillgång till min lilla Lundhagsryggsäck på 30 liter. Nu skulle vi ju bara vara ute i en natt men jag packade ändå säcken full med grejer. Jag blir gång på gång förundrad över hur mycket saker som egentligen får plats i en så liten säck. Jag använder den i regel som min kamerasäck och packar då ofta med mig kamerautrustning, stativ, ombyten och något snacks om jag skulle vara ute en längre stund. Den räcker gott och väl till en dagsvandring, med råge. Resten av packningen, de större sakerna så som sovsäck och tält, packade vi i Mickes säck. Vi satte oss sedan i bilen och körde iväg till Vittjåkk och Akkanålke som skulle bli vårt temporära hem över natten. Detta är som sagt mest för att träna upp oss inför sommaren, kolla så att all utrustning fungerar som den ska och så vidare. Så att man inte står med ett läckande liggunderlag eller ett trasigt stormkök halvvägs till sommarvistet.
 
När vi kom upp på toppen sökte vi oss till en lämplig tältplats vid en av sluttningarna. Det blåste rätt kraftigt och jag hade hoppats på att blåsten skulle tillta för att kolla hur tältet hanterar stormvindar, men istället avtog dem successivt under kvällen. Himlavalvet dominerades främst av tunga moln men längst bort i horisonten bröt sig solen igenom. Det var så himla vackert att titta på nederbörden i fjärran. I samband med solens strålar såg det ut som att bergstopparna var gjorda av guld. Senare inpå kvällen nådde strålarna ända fram till oss. Fjälltoppen färgades brandgul av den låga sommarsolen. Åh, vilken dröm alltså. Stunden var inte långvarig men det är sådant som gör att jag älskar naturen. Den är så flyktig. Därför blir jag extra glad över sådana stunder, att ha ynnesten att uppleva det, just där och då.
 
 
När vi gått och lagt oss i sovsäckarna öppnade vi en liten vinflarra. Det har blivit som lite av en tradition för oss, från första gången vi fjällvandrade tillsammans i Kvikkjokk och tog med oss en liten flaska mousserade vin som vi sprättade på toppen. Flaskan räcker precis till ett halvt glas vardera, vilket är alldeles lagom. Vin smakar (precis som allt annat) allra bäst till fjälls. Jag hade även som lite extra vardagslyx packat med mig en liten bluetooth högtalare. Där spelade vi min favoritspellista. Samma lista som jag lyssnar på när jag är ute och fotograferar. Just den musiken gör mig så himla lugn i själen, på något sätt. Det är så svårt att förklara. Ni kan hitta spellistan HÄR, om ni skulle vara intresserade. 
 
Efter att Nikko fått sitt sedvanliga fjällspunk (han blir alltid heltokig när vi kommer upp på kalfjället, det har jag säkert berättat förut) så kom även han och la sig inne i tältet. Efter bara en kort stund så somnade vi alla tre. Enligt prognosen skulle det bli några minusgrader och lätt snöfall. Det var inget som jag märkte av för jag sov hela natten, åtta timmar i sträck. Detta händer ju typ aldrig mig. Första natten brukar vara värst, andra natten är helt okej och tredje natten brukar jag i regel somna lika fort som en klubbad säl. Kanske var det kylan som gjorde att jag sov så gott. Jag vet inte. Jag vaknade i alla fall av en blöt nos mot näsan och drog upp dragkedjan till tältet för att kika ut. Längst bort i horisonten såg jag skymten av ett stort oväder. På väg rakt mot oss. Vi låg och drog oss en stund men efter ett tag fick jag hetsa igång Micke och börja packa ihop våra grejer. Jag hade helst velat komma hem med ett torrt tält. I samma veva som vi drog på oss ryggsäckarna började snön att falla. Vi blev alltså färdiga precis i tid och hann komma fram till bilen, lasta in våra saker och köra hemöver igen.
 
 
Jag är mer än nöjd med vår tältpremiär. Det är så himla mysigt att göra sådana här spontana saker ibland, mitt i veckan. Mitt i livet. Det är guld värt att få en liten paus från allt vad vardag heter och bara leva i nuet en stund. 
 
Nu är det ju inte länge kvar innan vi står på leden igen. Jag hoppas att myggorna fryser ihjäl under de kommande frostnätterna och att temperaturen blir sådär lagom kylig under vägen upp till Árasluokta. Padjelantaleden är ju väldigt lätt att gå, terrängen är inte särskilt krävande. Den erbjuder dock säreget vackra vyer och det är relativt turistbefriat (för er som inte är så intresserade av en högtrafikerad vandringsled). Kan då varmt rekommendera den. Bara cirkus fem veckor kvar nu innan vi flyttar västerut. ♥

åh så ljuvligt

2018-06-07 | 15:40:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: