Höst blev vinter

 
Jag besitter knappast talang vad gäller regelbunden uppdatering, såvida det inte gäller Instagram. Den enda rimliga rutinen jag har i mitt liv, haha. Några veckor har passerat, hela oktober har gått obemärkt förbi. Snön har fallit ett par gånger och försöker hålla sig kvar trots de desperata temperaturväxlingarna. Livet är bra just nu och många bitar faller på plats, jag har roliga nyheter att dela med mig av men det kan jag inte göra förrän om några dagar möjligtvis. Eller kanske någon vecka till.
 
Hösten har varit och är numera förbi, den kantades mestadels av jakt och dimmiga morgontimmar. En av mina favoritstunder under sena september fångades på bilden ovan. Nikko och jag for ut en sväng efter morgonens jaktpass var över. Vi gick över brandgula myrmarker, genom tysta skogsgläntor och fram till en stillsam tjärn. Hålvvägasttjärn, som vi kallar den på bondska. Den heter väl i vanlig ordning något helt annat på svenska. Men här är den Hålvvägasttjärn. Halvvägstjärnen. Vad den är halvvägs till vet jag däremot inte.
 
 
Vi har även hunnit med årets nödvändiga onda, sarvslakten. Denna gång i Guorbak. Jag har bara upplevt sådant regnfall en gång tidigare i mitt liv, i Kvikkjokk, då vi vandrade på fjället i spöregn i sex timmar. Denna gång tog jag skydd av samma skaljacka men kan nu konstatera att den är i behov av en rejäl omgång impregnering. Efter fyra timmar var jackan blytung av regnet men undertill var jag åtminstone torr. En del hade tänkt till och tagit med sig kåtor som de slog upp vid hagen för att ta skydd undan regnet ett tag, men så högt upp gick inte hissen för oss. Efter några timmar av skådning och skiljning så kunde vi packa oss hemåt igen för att fortsätta med att stycka, packa och frysa ner köttet.
 
Ett par lördagskvällar i oktober gick åt till förpackning av kött. Jag är så glad att jag träffade Micke, som är lika rutinerad som jag på sådana här saker. Uppvuxna på samma sätt och med samma värderingar. Från vårt första år tillsammans har vi ägnat höstarna åt nödvändiga onda ting. Som att ställa in lördagsplaner med vänner för att vi måste sätta oss ner och stycka kött till klockan två på morgonen. Det är inte så himla kul men det är sådant som ska göras inför den stundande vintern. Det har aldrig blivit något tjafs eller tjat, det bara är så, det vet vi båda om - så har det alltid varit och så kommer det alltid vara. Förmodligen en livsstil vi kommer vagga in våra egna barn i. 
 
 
När första snöfallet kom drabbades jag av ångest. Det var en av de första dagarna i oktober och jag kände mig inte redo för att frysa i ett halvår. Jag greppade hejdlöst efter varje hösttecken jag kunde hitta. Ville inte lämna den riktigt ännu, den hade ju precis börjat. Jag är inte en motståndare till vintern, tvärtom - den är en av mina favoriter. Därför kände jag inte igen mig själv i ångesten. Längtan efter sydeuropeisk värme var obönhörligt stor och jag var nära att beställa en utlandsresa flera gånger i oktober. Bara för att få några sista dagar av sol och värme innan mörkret tog över. Men det blev aldrig av. Några veckor senare fylldes det på med ytterligare flera centimeter av snö. Den gången blev det annorlunda. Då var det som att den vinter-Frida som legat i sommardvala äntligen gav sig till känna.
 
Jag gick ner i förrådet och plockade fram skidutrustningen. Hängde ner stighudarna från väggen och kollade till belaget. Det sprudlade inom mig och jag kunde inte hålla mig. Trettio minuter senare var pjäxor, stavar, skidor och hund inpackade i bilen och på väg västerut. Jag sökte mig till höjder där snön låg orörd sedan första snöfallet några veckor tidigare. Då jag lämnat stighudarna hemma spände jag fast skidorna på ryggsäcken och gick upp för ett lågfjäll. Banade väg genom tät granskog och frostbitna björkar, upp för den branta bergsryggen och kontrollerade alltjämt underlaget under tiden. Hittade ett stråk att åka nerförs. Det blåste hårt och en snöstorm väntades anlända när som helst. Jag susade därefter ner för lågfjället på tio minuter och EUFORIN har aldrig varit mer påtaglig. Åh, så kul! Så himla roligt det var! Älskar, älskar, älskar skidåkning. Det fick mig bara att längta. Nu får det falla metervis med snö om det så vill. Jag är helt redo.
 
Jag tror skidåkningen räddar mig. Det är det absolut bästa jag vet. I hela världen, alltså. Det finns ingenting så magiskt, så euforiskt och mäktigt och roligt. Jag har vandrat många leder till fjälls och jagat många vackra septemberdagar, men ingenting, alltså ingenting, kan mätas mot att få stå på ett par skidor och susa genom ett puder så mjukt som silke. Oavsett om man pendlar mellan urskogens höga granar eller längs med en fjälltopp ovan molnen. Det är så obeskrivligt magiskt och roligt, samtidigt som man får röra på sig och bli helt slut i kroppen. Det är den ultimata träningen för kropp och själ. Skidåkning är liksom bra för hela dig, inifrån och ut. Älskar det. Så himla mycket. Och jag tror den räddar mig från vintervånda. Varken mörkret eller kylan rör mig i ryggen, för på vintern kan man minsann åka skidor. Hur mycket som helst.
 
 
Jag vet att vintervånda är något som drabbar många svenskar, framför allt är det en av anledningarna som får folk att flytta från norra Sverige, eller ligger till grund för oviljan att flytta till norra Sverige. Att det är så mörkt och så kallt och så mycket snö. Jag förstår det. Människan är inte gjord för långdraget mörker och bristen på D-vitamin kan drabba en ganska hårt. Men jag tycker att vi allt för ofta målar upp en oförtjänt ond bild av vintern. För den är ju helt fantastisk, egentligen. Mörkret ger utrymme för norrskenet, som under årets mörkaste tid kan ses nästan dygnet runt. Snön ligger som ett gnistrande vitt guld och lyser upp varenda tallkrona i sikte. Och aldrig är himlen så vacker som under vintern, då den präglas av mjuka pastellfärger. Den är magisk, vintern. Typ det finaste vi har under året - egentligen, rent visuellt. Tätt i topp med höstens sprudlande färger. Vintern är mer avskalad än hösten. Lugnare och mjukare. Nej, vintervånda drabbar mig inte. Bara en tillfällig sinnesrubbning då årstiderna hastigt byter växel. Men nu är jag tillbaka igen. Mentalt redo för vinterns magiska ankomst.

Jag håller verkligen med gällande vintern. Det är lite av min favoritårstid också, för att allt är så himla vackert. Stockholmare som jag är så får jag ju inte uppleva allt för många vinterdagar UTAN snöslask, men när det väl slår till och det är riktig vinter är jag överlycklig.

2018-11-08 | 08:00:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: