Vidgade vyer

 
Jag skrev en längre text på Instagram idag, till ett urval av bilderna från min första riktiga bröllopsfotografering (klicka här för att kolla). Ett ämne som jag hade velat ta upp här på bloggen också.
 
Jag har fotograferat relativt länge ändå. Herregud, nu när jag tänker efter började mitt intresse för fotografi när jag var ungefär tio år gammal. Det är femton år sedan. Nåja, under åtminstone hälften av de åren begränsades intresset till basala foton på husdjur och småfåglar intill husknuten. Jag experimenterade mig fram till enkla bokeh-effekter. Det var nog först för cirka fem år sedan som jag fann min egen bildstil. Varje fotograf har nämligen en egen bildstil. Ni vet, till sådan grad att man rent bara av att se bilden kan gissa sig fram till vem som tagit den. Vi skiljer oss åt emellan hur vi väljer vinklar, laborerar med ljusinfall och komponerar våra motiv, fastän vi i regel kanske fotograferar samma sak. Således kan två fotografer få helt olika typer av bilder trots att vi fotograferar samma motiv vid samma tidpunkt. Hälften av den kreativa processen sitter ju även i efterbehandlingen av bilden. I alla fulla fall, min minimalistiska bildstil hittade jag i mina sena tonår. Där fann jag mig själv i fotograferingen, så att säga. Och fastän jag än i denna dag älskar minimalism så ser mina bilder (och framför allt efterbehandlingen av dem) helt annorlunda ut, såhär fem år senare. Framför allt de senaste månaderna har jag gått mer och mer efter en mörkare och mer dramatisk redigering och föredrar kortare skärpedjup. Nästan raka motsatsen till hur det såg ut för några år sedan. Och så ska det väl vara - klart man ska utvecklas som fotograf. Motiven är samma som de alltid har varit, jag väljer bara att spegla dem annorlunda idag.
 
Vad gäller val av motiv så har fotografer sina favoriter. Mitt är som bekant naturen. Hur man fotograferar natur skiljer sig rätt stort mot för hur man fotograferar porträtt, husdjur eller street. En fotograf som är riktigt duktig på naturfoto är kanske inte lika duktig på streetfoto, kanske helt kass på porträtt. Kort och gott skulle man kunna säga att träning ger färdighet - och det som vi mest tycker om att fotografera är det vi blir duktigast på. En vanlig missuppfattning från gemene man är att en fotograf kan fotografera allt. Så är det verkligen inte. Olika typer av fotografering ställer olika krav på fotografen. Att fotografera porträtt av människor är en helt annan kategori av foto än att lyckas fånga ett glittrande norrsken under en midvinternattshimmel. I mitt fall har jag valt att utesluta all form av fotografering av människor, då det inte faller mig i smaken. Jag har aldrig tyckt om att fotografera människor, speciellt inte då de är medvetna om det. Jag är ungefär lika oerfaren och tafatt bakom kameran som människorna som står framför den, i det fallet. För de är ju inte vana att bli fotograferade men förväntar sig ändå att få fullt avslappnade miner, genuina leenden och vackra, charmiga vinklar av sig själva. Det är såklart genomförbart - men det kräver väldigt mycket av fotografen. Fotografen ska lyckas få motiven avslappnade, dirigera fram charmiga vinklar och samtidigt knäppa hundratals kort där kanske tre av dem blir då alla ler samtidigt. Av dem tre så ligger skärpan rätt på en av dem. Och fotografen som bemästrar det kanske står handfallen och frustrerad där ute i midvinternatten och förstår sig inte på hur man bäst komponerar ihop ett skimrande norrsken och en bäcksvart skog.
 

Ingen fotograf är bäst på allt, i alla kategorier. En del är rätt bra på ganska mycket, men inte allt. En naturfotograf briljerar i en skog klädd i midnattssol, en streetfotograf bemästrar stilrena siluetter på en bakgata. Men ta en naturfotograf be hen fotografera Gamla Stan på ett sådant där hippt och modernt sätt i coola, sneda vinklar. Nja. Vi gör det vi gör och många fotografer vidgar gärna sina vyer, men gemene man måste sluta förvänta sig att vi bemästrar samtliga kategorier av fotografering bara för att vi är riktigt bra på en av dem. Med detta sagt vill jag krypa närmre in på ämnet. Jag har under alla mina år aldrig tyckt om att fotografera människor. Allt som oftast har jag tackat nej, med några få undantag där det ändå har slutat med att bilderna har blivit sådär. Inte riktigt vad de hade tänkt sig, för jag har inte förstått vad de har förväntat sig. Om de ville ha djupa, kontrastfulla bilder med rik bokeh så varför vända sig till en landskapsfotograf som i huvudsak ägnar sig åt matta bilder med långt skärpedjup? Bara för att jag bemästrar att fotografera norrsken betyder det inte att jag också bemästrar fotograferandet av ett familjeporträtt.
 
Jag har dålig erfarenhet av att fotografera människor. Pest och pina, rakt igenom. Krav som tycks vara utopiska. Ändå dyker det upp förfrågningar gång på gång, om jag kan tänka mig fotografera någons barn eller ta förlovningsbilder. "Mm", svarar jag osäkert. Jag vill ju, men jag vill inte göra någon besviken. Jag brukar tala om för dem att jag inte är den typen av fotograf och att förväntningarna inte får vara för stora. Det har känts dumt, nästan nedvärderande. Bilderna kommer ju i vilket fall som helst att bli bättre än om de själva skulle ta dem, men ändå. Jag anser mig inte vara en dålig fotograf, bara oerfaren och okunnig inom vissa områden av fotograferandet. Och det är väl helt okej, det måste man ju få vara. Om någon däremot ber mig fotografera deras stuga, sin favoritvaja eller kalv eller en vybild över deras smultronställe vid älven så tackar jag ja, med glädje och självsäkerhet. Right up my alley, så att säga.
 
 
När vi skulle åka till Rom mötte jag Ulla på Kallax flygplats. En gammal bekant till min mamma som jag träffat många gånger förr och tycker mycket om. Hon berättade att hon skulle gifta sig och jag som är en hopplös romantiker blev utom mig av glädje. Jag älskar kärlek. Jättemycket. Och jag blir alltid extremt rörd när jag ser kära människor, oavsett om jag känner dem eller ej. I detta glädjerus tackade jag ja till att ta deras bröllopsfoton utan att tänka efter för ens en sekund. Det var först några dagar senare som jag förstod allvaret i det jag kastat mig in i. Jag kände mig hedrad som blev tillfrågad, men bröllop är ju bland det värsta man kan ge sig in på. En dag. En enda chans. Man gifter ju sig (förhoppningsvis) bara en gång i livet. Jag våndades i veckor. Försökte läsa på. Våndades ännu mer. Jag tänkte inte avboka, jag hade ju ändå lovat, men pressen var stor. Fotograferingen skulle ske i Storforsen, uppe vid Skogsbruksmuseet. Lyckligtvis i en miljö jag kände mig bekväm i: skogen. Jag var så nervös. Det var brudparet också såklart, men av helt andra skäl. Jag använde hundra procent av min energi. Pratade med brudparet, distraherade dem från kameran, lockade fram genuina leenden, dirigerade fram poseringar, gick baklänges i skogsterräng med sökaren tätt tryckt mot ögat. Slutaren smattrade som på ett automatvapen. Jag var helt slut efteråt. Tuppade nästan av i bilen på väg upp till Jokkmokk. Tittade genom bilderna flera gånger. Såg att det faktiskt hade blivit rätt bra ändå. Kände mig lyrisk över att jag klarat av det och att det trots min oerfarenhet ändå blivit fina bilder. Det var en berusande känsla. Fan så roligt det var. 
 
På något sätt var det som att polletten trillade ner. Jag har fotograferat människor förr, i exakt samma miljö som dessa två, men något stämde ändå inte. Jag hade inte fallenheten, förstod mig inte på den typen av fotografering. Nu gör jag det. Jag menar inte att jag på något sätt gått från att vara naturfotograf till bröllopsfotograf bara över ett fotograferingstillfälle, men jag förstår nu. Jag förstår bildstilen i porträttfoto. Någonstans vittnar väl bilderna om mig, men det är ändå en helt annan typ av fotografering än den jag normalt sett gör. Men jag älskade det. Varje minut av det. Någonstans inom mig började en låga brinna. Det går ju att vara ändlöst kreativt inom porträttfoto också. Och jag ska ge dem det - porträttfotograferna, vilket jävla hästjobb de gör. Multitasking olikt allt annat jag varit med om. Så många bollar i luften samtidigt. Jag har en nyfunnen respekt för bröllopsfotografer, kan jag säga. Det är så mycket enklare att fotografera renar än att få en bra bild på en människa.
 
 
Det var otroligt roligt att fotografera dessa två. Kärleken brann i ögonen på dem båda och sken igenom nervositeten som emellanåt var svår att släppa. Träning ger färdighet, men jag är nöjd över hur min första "riktiga" bröllopsfotografering gick. Euforin som uppstod efteråt har ännu inte riktigt släppt taget om mig. Jag känner mig redo att utveckla detta. Det känns som att jag har börjat att fotografera på nytt och har en hel värld att upptäcka. Med det sagt föredrar jag såklart fortfarande renar framför människor, men jag känner mig inte längre lika rädd. Jag är villig att ta på mig fler bröllopsfotograferingar, kanske med kravet att jag får använda naturen som studio. På en gång uppstår tusentals idéer jag vill förverkliga. Det känns roligt och spännande!

Känner verkligen igen mig i mycket du skriver, men måste säga att du lyckats bra! Fina bilder, dom du lagt upp!

Svar: Tusen tack! :D
frilindgren.blogg.se

2018-09-10 | 20:33:11

Jag förstår exakt vad du menar och känner! Det gånger jag fått förfrågan om att fotografer bröllop eller någons barn så har jag haft sån ångest över det och jag blir sällan helt nöjd med bilderna. Perfektionisten i en blommar som allra värst vid dessa tillfällen. Nu fotograferar jag som högst mina syskonbarn eller sambons syskonbarn, och jag har ångest även då så det räcker och blir över.

Jag tycker du har lyckats riktigt bra med de du har fotat hittills :)

Svar: Precis så! Det är så synd att det ska vara så ångestladdat dessutom (som det brukar bli då man är självkritisk) då det brukar genomsyra bilderna i efterhand, tycker jag. Det blir liksom inte lika fint om man inte "känner" för det. Samtidigt är det ju bra att dra sig utanför sin comfort zone ibland, så att man utvecklas som fotograf och inte bara står och stampar på samma ställe hela tiden.
Kul att du tycker det! :) Tack ska du ha!
frilindgren.blogg.se

2018-09-18 | 10:56:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: