Fjällvärlden i höstskrud

 
Tjaktja. Höst. Den bästa tiden på året, som jag sagt så många gånger förr. Anna och jag tog bilen och for västerut. Tanken var först att köra mot Arjeplog, men i sista sekund ändrade vi oss och for till Stora Sjöfallet istället. Vi far till Ritsem varje år, ibland två gånger per år. Det har blivit lite av en tradition. Denna gång blev det för att bevittna höstfärgerna och fotografera lite. I vintras körde vi ända upp till Sitas men i år vände vi om vid helikopterplattan i Ritsem bara för att vi skulle hinna förbi Njavve och laga middag. Det blev en lång sväng och vi var inte hemma igen förrän vid klockan nio på kvällen. Såhär års är det glest mellan bilarna på vägarna uppåt fjälls. Ett fåtal turister som avverkar den sista vandringen eller någon enstaka renskötare som avrundar sarvslakten. Fjällstationerna stänger och städar upp efter den hektiska sommarperioden.
 
 
Höstfärgerna briljerade och Stuor Muorkke var lika vackert som alltid. Vi stannade till vid receptionen i Stora Sjöfallet och där slängde jag i mig den godaste västerbottensostpajen någonsin. Innan vi for upp till Áras i somras så stannade Micke och jag till vid Naturum i Stora Sjöfallet och åt västerbottensostpaj där också, haha. Ett vinnande koncept, helt klart. Anna och jag körde längs med Ritsemvägen som om vi känner den utan till numera, stannade till vid en stenplatå med utsikt över Áhkká och stekte upp lite mat. Himlen sprack upp och det blev strålande sol hela resterande del av dagen - vilken toppentur det blev! När vi vänt om och kört hemåt igen gjorde vi en liten avstickare in mot Njavve och Kvikkjokk, där drog molnen in igen och det blev blåsigt och kallt istället. Så vi åt middag och sedan begav vi oss hemåt igen.
 
 
Nu jobbar jag en hel vecka i sträck men sedan går jag på en mindre ledighet ännu en gång. Även då blir det nog en sväng upp mot fjälls och även en eller två övernattningar. Jag längtar redan och hoppas på att höstfärgerna inte försvunnit helt då. Känner att jag behöver få utlopp för lite fotografering nu framöver då det mer eller mindre legat på hyllan under hela sommaren. En välbehövlig tripp upp till Sjöfallet för att få lite ro i själen för denna gång. ♥ På återseende, Stuor Muorkke.

Stora Sjöfallet

 
Vi satte oss i bilen och körde 35 mil. När vi kom fram möttes vi av rosa moln som seglade ovanför fjälltopparna. Morgonljuset är ganska tungt och den tidiga soluppgången har sällan varit min favorittid att fotografera på. Allt är ganska mörkt och har en störande djupblå ton i sig, omöjlig att kombinera med det svaga och sällsamt vackra ljuset från horistonten. Däremot vittnade den rosa himlen om att de följande timmarna skulle bli magiska. "Det här kommer bli en otroligt vacker soluppgång!" utbrast jag medan kameran smattrade iväg flera bilder i sekunden. Anna höll med. "Det här kommer bli en bra dag", sa hon. Jag klev ut på den tvekande isen för att få en bra vinkel mot fjällkedjan. Åh, så fint det var. Till vår förvåning låg temperaturen runt nollan eller någon enstaka minusgrad och det var näst intill vindstilla under morgontimmarna. Ibland träffar man rätt, helt enkelt. Vi fortsatte köra mot Ritsem och vidare upp mot Unna Tjerusj samebys stugområde, hela tiden med Akkajaure som utsikt.
 
 
Efter ett par timmar stannade vi på en av de få parkeringsfickorna längs den slingriga vägen och gick ut mot en stenplatå som sträckte sig ut över Akkajaure. Jag sprang upp på en lite högre kulle, plumsade genom snön och mellan fjällbjörkarnas hårda kvistar. Där fotograferade jag bilden åt Daniel Wellington. Det varma ljuset spred sig över de snötäckta fjällen och jag kände lyckoruset i bröstet. Jag mår så himla bra i sådana där stunder, när jag får bevittna vinterljusets erövring av kalfjället. När några timmar hade gått och molnen fortfarande låg som rosa slöjor på himlen så insåg jag något. Jag ropade till Anna att "det blir nog inte mer än såhär". När hon ifrågasatte vad jag menade så flinade jag lite och sa "polarnätterna, du vet". Såklart. Såhär års stiger inte solen ovanför horistonen när man befinner sig ovanför polcirkeln. Den soluppgången vi fick se varade i några timmar innan mörkret återigen omslöt oss.
 
 
Vi hittade en mysig plats på fjället och tog fram stormköket för att steka pannkakan som vi hade med oss. I vårt idylliska scenario skulle vi äta pannkaka med snåttren (hjorton) i det sista ljuset med fjällkedjan i horisonten. Och jo, visserligen fick vi äta pannkaka. I det sista ljuset. Med fjällkedjan i horisonten. Däremot hade vi inte räknat med den plötsliga vinden som kom, det blåste upp mot 15 m/s och vi fick hålla fast köket för att det inte skulle flyga iväg med vinden. Lågan låg längs med vinden och pannkakan blev inte det minsta varm. Snarare bara kallare. Vindskydd fanns det inte gott om på denna plats så vi fick nöja oss med kall pannkaka och att äta snåttren direkt ur burken. Ändå, trots den hårda vinden som blåste oss i nacken när vi satt där på fjället, konstaterade vi båda att detta var genuin livsglädje. 
 
 
På vägen hemåt spanade jag ut över Áhkká och det sista ljuset på himlen. Jag drömde mig bort till sommarens ljusa nätter och de svala fjällvindarna. Till sommaren ska Micke och jag vandra från Ritsem till Árasluokta, för att sedan avnjuta två veckors semester där. Då återvänder vi hit, till Ritsem, men på väg mot ett helt annat äventyr. Men det är länge tills dess. Innan det ska jag nog hinna avverka några mils skoterkörning och slalomåkning uppe på kalfjället. Denna gång har jag fått stilla min fjällabstinens och det dröjer nog inte allt för länge innan jag återvänder. Om ännu ett år sitter vi nog i Stora Sjöfallet igen, lite lätt frusna men sådär överlyckliga som vi alltid är på denna plats. 

Tur och retur till fjälls

 
För lite mer än ett år sedan satte vi, Anna och jag, oss i bilen och åkte iväg norrut mot Stora Sjöfallets öppna vidder. På vägen hem i kvällsmörkret så kom vi båda överens om att göra om denna resa om ett år igen. Och så blev det! Igår ringde väckarklockan klockan fya på morgonen och jag klev upp, åt en snabb frukost och satte mig sedan i bilen för att plocka upp Anna. Cirka fyra timmar senare befann vi oss i Stora Sjöfallet ännu en gång. Förutom att det är en ren befrielse att åka till fjällen överhuvudtaget så passade jag även på att ta en produktbild till Daniel Wellington som jag samarbetar med nu. För er som inte sett det ännu så kan ni själva beställa en klocka från www.danielwellington.com och få 15% rabatt om ni anger koden "DESKRIPTIV". Produktbilden jag tog döpte jag till Daniel Wellington in the heart of Sápmi. Det var verkligen en helt fantastisk dag med en obeskrivligt vacker soluppgång över fjälltopparna. Isen hade ännu inte lagt sig och speglade himlens pastellrosa färg. Helt underbart!
 
Jag kommer att berätta mer om vår resa och lägga upp resterande bilder en annan dag, eller senare ikväll, men detta får bli en liten teaser på vad som komma skall!
Tidigare inlägg