Stora Sjöfallet

 
Vi satte oss i bilen och körde 35 mil. När vi kom fram möttes vi av rosa moln som seglade ovanför fjälltopparna. Morgonljuset är ganska tungt och den tidiga soluppgången har sällan varit min favorittid att fotografera på. Allt är ganska mörkt och har en störande djupblå ton i sig, omöjlig att kombinera med det svaga och sällsamt vackra ljuset från horistonten. Däremot vittnade den rosa himlen om att de följande timmarna skulle bli magiska. "Det här kommer bli en otroligt vacker soluppgång!" utbrast jag medan kameran smattrade iväg flera bilder i sekunden. Anna höll med. "Det här kommer bli en bra dag", sa hon. Jag klev ut på den tvekande isen för att få en bra vinkel mot fjällkedjan. Åh, så fint det var. Till vår förvåning låg temperaturen runt nollan eller någon enstaka minusgrad och det var näst intill vindstilla under morgontimmarna. Ibland träffar man rätt, helt enkelt. Vi fortsatte köra mot Ritsem och vidare upp mot Unna Tjerusj samebys stugområde, hela tiden med Akkajaure som utsikt.
 
 
Efter ett par timmar stannade vi på en av de få parkeringsfickorna längs den slingriga vägen och gick ut mot en stenplatå som sträckte sig ut över Akkajaure. Jag sprang upp på en lite högre kulle, plumsade genom snön och mellan fjällbjörkarnas hårda kvistar. Där fotograferade jag bilden åt Daniel Wellington. Det varma ljuset spred sig över de snötäckta fjällen och jag kände lyckoruset i bröstet. Jag mår så himla bra i sådana där stunder, när jag får bevittna vinterljusets erövring av kalfjället. När några timmar hade gått och molnen fortfarande låg som rosa slöjor på himlen så insåg jag något. Jag ropade till Anna att "det blir nog inte mer än såhär". När hon ifrågasatte vad jag menade så flinade jag lite och sa "polarnätterna, du vet". Såklart. Såhär års stiger inte solen ovanför horistonen när man befinner sig ovanför polcirkeln. Den soluppgången vi fick se varade i några timmar innan mörkret återigen omslöt oss.
 
 
Vi hittade en mysig plats på fjället och tog fram stormköket för att steka pannkakan som vi hade med oss. I vårt idylliska scenario skulle vi äta pannkaka med snåttren (hjorton) i det sista ljuset med fjällkedjan i horisonten. Och jo, visserligen fick vi äta pannkaka. I det sista ljuset. Med fjällkedjan i horisonten. Däremot hade vi inte räknat med den plötsliga vinden som kom, det blåste upp mot 15 m/s och vi fick hålla fast köket för att det inte skulle flyga iväg med vinden. Lågan låg längs med vinden och pannkakan blev inte det minsta varm. Snarare bara kallare. Vindskydd fanns det inte gott om på denna plats så vi fick nöja oss med kall pannkaka och att äta snåttren direkt ur burken. Ändå, trots den hårda vinden som blåste oss i nacken när vi satt där på fjället, konstaterade vi båda att detta var genuin livsglädje. 
 
 
På vägen hemåt spanade jag ut över Áhkká och det sista ljuset på himlen. Jag drömde mig bort till sommarens ljusa nätter och de svala fjällvindarna. Till sommaren ska Micke och jag vandra från Ritsem till Árasluokta, för att sedan avnjuta två veckors semester där. Då återvänder vi hit, till Ritsem, men på väg mot ett helt annat äventyr. Men det är länge tills dess. Innan det ska jag nog hinna avverka några mils skoterkörning och slalomåkning uppe på kalfjället. Denna gång har jag fått stilla min fjällabstinens och det dröjer nog inte allt för länge innan jag återvänder. Om ännu ett år sitter vi nog i Stora Sjöfallet igen, lite lätt frusna men sådär överlyckliga som vi alltid är på denna plats. 

Tur och retur till fjälls

 
För lite mer än ett år sedan satte vi, Anna och jag, oss i bilen och åkte iväg norrut mot Stora Sjöfallets öppna vidder. På vägen hem i kvällsmörkret så kom vi båda överens om att göra om denna resa om ett år igen. Och så blev det! Igår ringde väckarklockan klockan fya på morgonen och jag klev upp, åt en snabb frukost och satte mig sedan i bilen för att plocka upp Anna. Cirka fyra timmar senare befann vi oss i Stora Sjöfallet ännu en gång. Förutom att det är en ren befrielse att åka till fjällen överhuvudtaget så passade jag även på att ta en produktbild till Daniel Wellington som jag samarbetar med nu. För er som inte sett det ännu så kan ni själva beställa en klocka från www.danielwellington.com och få 15% rabatt om ni anger koden "DESKRIPTIV". Produktbilden jag tog döpte jag till Daniel Wellington in the heart of Sápmi. Det var verkligen en helt fantastisk dag med en obeskrivligt vacker soluppgång över fjälltopparna. Isen hade ännu inte lagt sig och speglade himlens pastellrosa färg. Helt underbart!
 
Jag kommer att berätta mer om vår resa och lägga upp resterande bilder en annan dag, eller senare ikväll, men detta får bli en liten teaser på vad som komma skall!

Vardagsbestyr och hemlängtan

 
I skrivande stund sitter jag i sängen framför datorn med en kopp kaffe. En ganska återkommande ritual under mina lediga dagar. Åtminstone börjar jag dagen så innan jag beger mig ut i skogen. Såhär års brukar mycket av min lediga tid gå åt till att jaga, som jag tidigare nämnt, men på sistone har jag jobbat ganska intensivt och känner därför att jag behöver en dag eller två till att inte göra något alls. Bokstavligt talat. Igår låg jag i sängen i princip hela dagen lång, den enda gången jag verkligen klev upp var för att göra älgtacos strax innan Micke kom hem från jobbet. Jag får lite ångest av att inte göra något en hel dag men som sagt vet jag att det hjälper snarare än stjälper. Idag blir det inte en så annorlunda dag. Jag hade tänkt åka ut en sväng och fotografera lite, om jag orkar. Om några timmar åker jag hem till mamma och kokar palt. Micke glömde ta med sig renblod från Jokkmokk så jag antar att det blir vanlig vit-palt nu, om än jag suktat efter blodpalt hur länge som helst. När vi väl får hem blodet så ska jag passa på att göra renkok i samma veva också. Åh, så gott det är. Äkta husmans, på samiskt vis. 
 
I förrgår åkte jag som tidigare nämnt till Raivoberg och de närliggande byarna. Bland annat passerade jag det hus som min mormor är uppvuxen i, i Pilträsk. Oavsett årstid så är det så himla fint alltså. Vackra vyer mötte mig överallt och jag kunde knappt tro mina ögon när jag passerade en av sjöarna. Dimman låg som ett täcke över bergen och de snötäckta träden speglades i det klara vattnet. Som om inte det vore nog landade tre gräsänder i fjärran och simmade lugnt över ytan. Jag stod bara där och gapade, det kändes som att jag drömde. Hur kan något möjligt vara så vackert? 
 
 
Jag ville aldrig lämna denna sjö men efter att ha stått ute och fotograferat samma motiv i över fyrtio minuter (utan någon synlig förändring) så kände jag mig tvungen att variera mig. Jag åkte vidare mot Auktsjaur och sedan hemåt igen. Jag älskar att åka igenom alla småbyar mellan Älvsbyn och Arvidsjaur. Mest för att jag vet att mina förfäder bott i nästan alla av dem. Gråträsk, Auktsjaur, Pilträsk, Njallejaur, Rättsel och så vidare. Bara på min mammas sida kan jag nämna åtminstone en familj i släkten som bott i respektive by. Än idag är vi långväga släkt med nästan alla som bor kvar i byarna. Det är väl lite så här uppe, man tog sig inte så långt förr i tiden. Än idag är vi ganska hemkära här längs Pite älvdal, vi har svårt att flytta härifrån, man lider alltid av en sådan hemlängtan. Och är det så konstigt egentligen med tanke på hur vackert det är här?
Tidigare inlägg