Ännu en dag i renhagen

 
Sarvslakt. Det bästa och samtidigt det jobbigaste med hösten. Slakt är en del av mitt liv och har varit det så länge jag kan minnas. Det går som på rutin. Man blir ju van på ett sätt, inte mindre berörd men mer införstådd i hur viktigt det är med slakt. Det viktigaste är ändå att ta tillvara på allt, låt inget gå till spillo. Allt ska användas. Skinnet ska man sitta på under vårvinterdagarna på kalfjället. Bällingarna ska sys till ett par nuvttagat så att man håller sig varm. Hornen pryder knivskaft och saltkar. Det garvade skinnet används till knivbälten och byxor. Mycket av det övriga äts upp. Inget får gå till spillo.
 
Idag var det alltså sarvslakt i Bajkasj. Sarvarna är ofantligt vackra såhär års. De har ätit upp sig inför brunsten och fejat sina makalösa kronor. Jag mötte upp Micke och resten av gänget utanför hagen. Vi stekte skav över elden och drack kaffe innan hela spektaklet drog igång. Till en början stod jag som "prickare", det vill säga den som håller koll på vilka som drar sarvarna ur hagen och hur många de drar ut. Efter bara några minuter kastade jag över uppgiften på Micke och sprang efter kameran istället. När jag fick syn på hur sarvarna sprang omkring inne i hagarna bland alla avslagna rallarrosor kunde jag inte motstå frestelsen. Det slutade med att jag fotograferade oavbrutet i fem timmar. 
 
 
Att "inget får gå till spillo" innebär också en hel del jobb. Trots att själva kroppen ska hängas i ett par dagar innan den styckas så fick jag med mig lite jobb hem. Blodet som vi samlade ska vispas och sedan silas. Vispningen gjorde jag på plats med en grov pinne, precis som back in the days haha. När jag kom hem insåg jag dock att vi inte har några förpackningar att förvara blodet i så jag väntar med silningen till morgondagen. Tunga, hjärta, lever och feta ska blötläggas i kallvatten över natten och sedan frysas in. Det känns skönt att fylla frysen igen, nu har vi "bara" två lådor kvar av ren- respektive älgkött så det var på tiden. Jag ser fram emot de kommande maträtterna. Renkok, blodplättar, köttsoppa och så vidare. Åh, bästa tiden är verkligen nu.
 
Den senaste veckan har jag ägnat mig åt huvudsakligen vakjakt utan resultat. Med en vilodag idag så börjar den "riktiga" jakten imorgon. Löshundsjakten. Nästa gång jag stöter på dessa fagra djur igen blir nog inte förrän renskiljningarna drar igång då vi avverkat vår nödvändiga slakt nu. Och jag längtar redan efter dem.
 

Höstens början

 
Det har gått snart tre veckor sedan vi lämnade fjällvärlden. Sedan dess har jag mestadels bara jobbat och det har redan hunnit bli augusti. Det är skönt att sommaren är förbi. Nu kommer den bästa tiden på året, när naturens skatter ska samlas ihop inför vinterndvalan. Från augusti fram till november avlöser sysslorna varandra.
 
I flera hundra år har vi i norr haft en tradition av att hamstra inför den hårda, kalla vintern. Augusti inleds med rödingfiske i Tjaktjajávrre och frysen fylls med fisk, därefter plockas snåttren (eller hjorton som de heter på icke-norrländska) tätt följt av blåbär och slutligen lingon. I slutet av månaden drar jakten på skogsfågel igång och är det ett bra år så åker det ner en, två eller tre tjädrar i frysboxen. Någon vecka senare drar årets höjdpunkt igång; den heliga älgjakten. Den pågår fram till i november om man inte skjuter fullt samma månad. Samtidigt påbörjas sarvslakten uppåt fjälls och i år räcker det nog med en sarv för oss Slakten innebär också en ganska omständig process. Jag har tidigare nämnt inlandsfolkets matvanor, tankesättet att man tar tillvara på allt när man slaktar. I den mån det går. Det innebär alltså att vi tar tillvara på allt från blodet till klövarna på djuret. Många gånger sitter man och styckar, putsar och förpackar ända inpå småtimmarna. Vissa delar av köttet ska rökas och torkas, andra delar ska kokas i flera timmar. Mycket ska malas ner och det som blir kvar slängs bara ner i frysen direkt. Men denna utdragna process innebär dock också att vi har mat för hela det kommande året. Jag kan nog inte ens minnas sist jag köpte kött på affären (förutom bacon) och det i sig är ju en lyx och värt allt jobb som ligger bakom.
 
 
Jag längtar efter nätterna i jaktkojan och att få smyga runt i en nyvaken skog med bössan hängandes över axeln. Jag längtar efter att få se glittrande dagg i gräset i morgonsolen, att få se åkrarna inbäddade i tjock dimma. Hösten är svårslagen, på så många olika sätt. Nu räknar jag ner dagarna tills älgjakten drar igång. Tre veckor kvar. ♥

Árasluokta, sommaren 2017

Buorre biejvve! I brist på annat att göra har jag redigerat några bilder från veckorna som varit och tänkte skriva ett litet inlägg om denna sommar i Áras. Det regnade i princip hela första veckan vi var där. Större delen av samebyn hade redan hunnit komma upp och alla inväntade märkningarna, men på grund av östlig vind och dåligt väder så var ingen särskilt sugen på att fara ut och samla. Renarna betar mot vinden, så beroende på placering av hagen är det mer eller mindre lätt att samla dem om vinden ligger rätt. Hagen vid Miellädno ligger västerut och den östliga vinden drev renarna österut, så det var en evig väntan på att vinden skulle avta eller ändras och att regnet skulle sluta smattra. Det låg stora pölar på backarna i Áras, man var tvungen att dra på sig stövlar bara för att gå ut till dasset. Efter att ha suttit i stugan i flera dagar i sträck så bestämde jag mig för att trotsa vädret och bege mig ut med Nikko. Britt-Inger och jag följde Vadnemjåhkå upp och gick ut en bit på kalfjället med utsikt över fjället Álas. Från och med den stunden upphörde regnet och himlen sprack upp. Samma kväll fick jag uppleva den mest magiska solnedgången jag någonsin sett.
 
Fjället i bild heter Allak och betyder "hög" på samiska. Det är det största fjället i närområdet.
 
Med utsikt över Kjells torvkåta, goathe. 
 
 
Efter en lång väntan så visade sig solen och det blev högtryck i hela fjällvärlden, vinden ändrade riktning till västlig och det bestämdes för att det var hög tid att samla då grannsamebyn Duorpon inte verkade ha börjat märka heller. På grund av den sena värmen så har inte heller myggorna hunnit komma. Det är myggorna som driver ihop renarna på sommaren, vilket gör det lättare att samla då de redan står i större grupper. Värmen gör även att renarna söker sig upp på snöfläckar på fjället och då är det lättare att hålla koll på var de är. Renarna samlades med hjälp av crossar och helikopter och fördes till hagen. Hela samebyn flyttade högre upp på fjället, slog upp kåtorna och gjorde sig hemmastadda under tiden. 
 
 
Vi åt middag innan vi la oss för att vila inför den kommande kalvmärkningen. Märkningarna sker så gott som alltid under natten. Dels för att det inte ska vara för varmt för renarna, men även för att mängden insekter inte är lika stor då. Vi vaknade till renskällor och klev upp, klädde på oss och begav oss med kameran i ena handen och en svahpa i den andra. När man märker kalvarna så använder man sig oftast av en svahpa, en käpp med en snara längst ut. När du fått fast dem märker du dem i örat med kniv, för att kunna identifiera vem som äger kalven. Varje familjemedlem har varsitt märke. 
 
 
Det har varit en rätt tuff period för renarna i år. Våren var kall och snön har inte tinat som den brukar, vilket leder till dåligt bete. År som dessa brukar det dö många kalvar och de kalvar som klarar sig är väldigt små, till följd av brist på mat. Det var dock betydligt fler kalvar än vad vi räknat med från början, vilket var kul att se. Nu får man bara hoppas att vi ser dem till hösten igen och att de hunnit växa sig stora och starka tills dess. Totalt sett hade samlarna lyckats få med sig över 8000 ren från dalarna. Man tar givetvis inte in alla renar i hagen samtidigt, utan delar upp dem i mindre hjorder och märker i flera nätter. Denna hjord var vi klara med vid klockan fyra på morgonen.
 
 
I soluppgången begav sig alla tillbaka till kåtorna för att sova och vila upp sig inför ännu en natts kalvmärkning. Det värsta med att tälta på kalfjället är att man inte riktigt kan gömma sig från solen. Vi försökte undvika solljuset så gott det gick men efter ett par timmar så var det som att sova i en bastu. Jag krälade ut i den friska luften, blöt av svett, ner till bäcken för att svalka av mig. Strax därefter vaknade resten av samebyn också, alla var besvärade av värmen. Vi åt frukost och tog sedan powernaps resten av dagen för att återhämta oss. Men sliten var man då, minst sagt.
 
Jag kommer nog skriva fler inlägg så snart jag redigerat fler bilder - det tar ju ett tag att gå igenom allt. Fortsättning följer :)
Tidigare inlägg