Vad som hänt sedan sist

 
Oj, vad tiden rinner förbi alltså. November tog hårt på mig, som jag skrev i mitt förra inlägg. Jag låg verkligen och skvalpade runt på bottenplan då. Sedan dess har jag inte tänkt på bloggen över huvud taget, men mycket har ju hänt sedan sist. I november skrev vi köpeskontrakt på vårt hus. En lycka jag inte vågade dela med mig av förrän vi var inflyttade. Vi har letat hus i två års tid men inte hittat något som verkligen uppfyllt alla våra krav. Mot slutet var jag på väg att ge upp. Jag sa till Micke att jag nästan köper vilket ruckel som helst bara jag får komma ut på landet igen. Vi var ute efter ett hus på landet, gärna utan synliga grannar, med skog runt husknuten. Det skulle inte vara för litet, inte för stort, inte för dyrt och inget gigantiskt renoveringsbehov. Alla hus vi tittat på och som jag förälskat mig i visade sig ha ett eller flera stora fel. Grova sättningar, sprucken grund, vattenskador. Inget vi var villiga att ge oss in på. När vännernas fras "det var inte menat att bli så, erat hus kommer så småningom ska du se" till slut började gå mig på nerverna så dök detta upp. Längs en liten grusväg mellan två avlägsna byar satt en liten "till salu" skylt. Från den stora vägen löpte en privat liten väg cirka hundra meter upp på en kulle, tätt omgiven av brandorangea björkar och granskog. Huset syntes inte från vägen, men vi chansade och körde upp. När vi kom upp möttes vi av ett enkelt hus i söderläge, upplyst av den starka kvällssolen. Vi körde upp på gårdsplanen och stannade till. Mellan huset och skogen låg en igenvuxen åker, som vittnade om att det var en gammal jordbruksfastighet. Ett litet häbbre låg gömt mellan björkstammarna mot sörsidan och en rökkåta samt grillstad mot norr. Här är det ju, sa vi. Här är vårt hus.
 
Allt efter det är ganska diffust. Det gick ju så snabbt. Det blev vårt i alla fall. Gården är på lite mer än två hektar. En boda, en ladugård, ett varmgarage och ett hus. Huset ser litet ut på bild, nästan som en enkel enplanare, men har faktiskt två våningar. Varje plan är på hundra kvadratmeter. Jordvärme, golvvärme och timrade väggar på hela nedervåningen. Han som byggde huset, förra ägaren, har även tagit in stora grova timmerstockar och satt upp i köket och vardagsrummet. Trappan upp på övervåningen är byggd utav rundade stockar från grannens gamla ladugård. Modernt möter gammalt och rejält, liksom - jag älskar det! Och alltså golvvärme är något jag aldrig kommer att vilja leva utan igen. Det har varit så ovärderligt när det varit kring minus trettio i några veckor nu. Så himla, himla skönt att kunna vakna på morgonen och kliva ner på ett mysvarmt golv.
 
Nu har vi bott här i ungefär en månads tid och jag blir bara mer och mer förälskad i vårt nya hem. Huset ligger som sagt uppe på en kulle och ytan runt om huset gör att det är ganska öppet. Tvärs genom skogen mot öster är byns gamla (gigantiska!) skola, som någon utomstående har köpt och håller på att renovera upp. Tvärs genom snårskogen mot söder ligger våra andra grannar, de med de gamla jordbruksgårdarna, omgivna av stora åkrar som vätter ner mot sjön. Underbart fint. Jag längtar tills vi får bo in oss ordentligt och se hur gården förändras över årstiderna. Vi har ju såklart en hel del planer. Då huset inte är i direkt behov av någon renovering inomhus (är ju ändå byggt 2003) så vill vi satsa på att göra gården fin. Köra med jordfräs och återta lite av åkermarken. Gallra ut lite skog. Bygga hundgård, såklart, så att vi får plats med några fler hundar (läs: huskies). Jag har alltid velat ha en massa djur på gården. Tror att det ligger i mina gener, hehe. Problemet är ju att vi ofta är bortresta under längre perioder. Till exempel under sommaren då vi flyttar till fjälls i flera veckor, eller på hösten då jag i princip bor i jaktkojan. Så att ha djur som är helt beroende utav en tror jag vore svårt för vår livsstil. Men. Till nästa vinter kanske vi har renar på gården. Några stycken för stödutfodring. Om vi hinner bygga hage tills dess, vill säga, men det kanske är lite väl optimistiskt. Någon vinter ska vi dock ta ner en handfull renar att ha på gården, från december till april. Det är ju ändå den tiden på året vi är som mest hemmavid, så det skulle passa hur bra som helst. Och hur mysigt hade det inte varit med djur på gården! ♥
 
 
När solen återvänder återhämtar jag mig i ungefär samma takt. Även om dagarna fortfarande är korta så känns det i varenda cell i kroppen att ljuset är på väg tillbaka. Nu ska vi bara härda ut hela februari också så tar sedan vårvintern vid. Det är nu bara en vecka kvar innan Jokkmokks Marknad. I år vet vi inte om vi stannar över natten, då det allt som oftast är fullt hos svärföräldrarna. Mickes siessá kommer ner över marknaden, så gästsängen är mest troligt ockuperad. Jag har tänkt köpa mig en rävskinnsmössa i år. Tänkte även det förra året men då blev det en killingmössa istället, som jag upptäckt inte är tillräckligt varm om kinderna då vi kör hundspann. Vi får se om jag hittar någon fin på marknaden, annars får jag beställa en från någon duktig duodjár. Så vet man att man får den skräddarsydd, precis som man vill ha. Och att köpa handgjord slöjd är det enda tänkbara alternativet. Tanken på att det ligger så mycket känsla och kreativitet och personlighet bakom plagget. Vi har ju turen att ha så många duktiga slöjdare i vår närhet. Bland annat Mickes kusin Per-Thomas som slöjdade min brukskniv då hunden åt upp min gamla.
 
Januari är i regel en rätt så händelselös månad i våra liv. Det är oftast för kallt för att fara ut och köra skoter, eller åka upp till stugan. Det är kämpigt att bo vedeldat när det är trettio minusgrader och man måste upp flera gånger mitt i natten och lägga på ved. Vi lyckades dock tajma in en helg då vi for upp till Njavve. Vi körde skoter upp på fjället och jag fick mig en liten topptur med skidorna. Dock var dagen så kort att vi knappt hann upp på kalfjället innan solen gick ned och det började skymma. Väl hemma i stugan igen blev vi utringda på renskiljning i Guorbak. Så vi tog oss en liten powernap på två-tre timmar och packade sedan in oss i bilen och for iväg. Vi blev i hagen fram till midnatt ungefär. Ovanligt tidigt. Men vi slapp ju köra dem ner till vinterbeteslandet så där sparade vi en del tid. Så vi hann trots allt med en liten mystimme framför kaminen i stugan innan vi gick och la oss.
 
 
På skiljningen var jag med om något som faktiskt berörde mig nästan till tårar. Det var visserligen den-tiden-på-månaden för mig och jag brukar alltid bli väldigt, väldigt emotionell under den veckan. Men då vi stod och lastade renar så slängde jag en blick över skynket in i hagen. Då fick jag se en renkalv som fastnat med huvudet i en öppning i stängslet. Jag hann precis se hur den avslutade sin hårda kamp och bara föll ihop mot stängslet, hängandes med stängseltråden runt halsen. Jag fick PANIK och kastade mig in under skynket och sprang bort till den, greppade tag om bogen och försökte lyfta den samtidigt som jag försökte lirka ut huvudet ur stängslet. Men hur jag än vände och vred på huvudet så fick jag inte ut hornen. Adrenalinpåslaget var så kraftigt att det bara brusade i mina öron. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag skrek efter Per som precis kom ut från "bollen" där renarna tas ut för lastning. Han rusade fram till mig och började bryta av hornen på kalven. Jag höll i stängslet med ena handen och försökte hålla ner stråltråden så att trycket mot kalvens hals inte skulle bli för stort. Till slut lyckades Per lirka ut huvudet ur hålet. Kalven föll ihop på marken, orörlig, och jag kände hur tårarna steg i ögonen. Var helt övertygad om att det var för sent. Per ruskade om kalven över kroppen för att få igång den, lade örat mot bröstkorgen och lyssnade till hjärtslagen. Efter några sekunder lyfte den på huvudet och strax därefter andades den normalt igen. Efter några minuter reste den sig och gick tillbaka till de andra. Enorm lättnad. Mitt hjärta slog så hårt. Tanken slog mig; tänk om jag inte hade kastat den där blicken? Eller om jag inte ens varit där, just då. Om jag hade lämnat hagen och gått och hjälpt till att lasta? Eller om jag bara hade väntat i några sekunder till, då hade det varit för sent för den lilla. Vi slapp en olycka denna gång och kalven i fråga vandrar nu runt i Jokkmokks skogar och letar lav. På något sätt berörde det mig så starkt, just där och då. Dels vetskapen om hur fort det kan gå fel. Men också hur maktlös man kan känna sig i sådana situationer, då det handlar om sekunder mellan liv och död. Och hur förbannat stark man blir när adrenalinet slår på så att man kan ta en kalv på 15 kilo under ena armen och samtidigt lirka runt med den andra.
 
 
Igår var vi och hälsade på några av våra nya grannar. Vi vart bjudna på kaffe och fika, som sig bör. Som alltid när man her sig ut i småbyarna är det viktigt för folket att veta vem man är och vem man är släkt med, i alla fall om man kommer från området. Som då jag plockade bär på ett kalhygge mitt emot min mormor och morfars gamla hemställe och två äldre gubbar mötte mig med varsin hink lingon. De hälsade glatt och första frågan som ställdes var "voda jär dö då?". Jag svarade att jag kom från "ine bojn" men att min mamma och morföräldrar var födda här. De frågade såklart vad de hette och utbrast sedan i ett "jahaaa just hä, du jär bårta Holmströms-schläkte". Så är det ju, livet i byarna, haha. Jag som är uppvuxen med det har inga problem med det. I mitt tycke finns det inget negativt med det, snarare något jag finner ganska mysigt. Att träffa på en främmande människa som sedan glatt förklarar att de gått i samma skola som min morfar för en herrans massa år sedan. Micke å andra sidan, som kommer från Jokkmokk, får göra sig ett helt nytt namn här i byn.
 
Ja, våra grannar verkar så helmysiga. Och genuina bybor. Här har gårdarna gått i arv sedan gud-vet-när. Här är modersmålet bondska. Jag har känt en sådan saknad då jag jobbat i Luleå, att vara tvungen tygla min genuina dialekt för att alla håsaföttren inte förstår bättre. Att jag sedan bor tillsammans med en jokkmokkare gör det inte lättare. Det blir helt enkelt så att man tar bort mycket av den bondska man är uppvuxen med för att lättare göra sig förstådd, både hemmavid och på jobbet. Men här i byn är det annorlunda. Här består byamötena av högljudda diskussioner på pitemål. En liten men fantastiskt fin glimt i vår nya vardag. Än en gång slänger jag en tanke på våra framtida barn, som kommer få uppleva en vild blandning av pitemål och lulesamiska i hemmet haha.
 
Nu blev det ett långt och osammanhängade inlägg. Men detta sammarfattar väl lite grovt de två månaderna som gått sedan sist. Det har som sagt inte hänt så mycket. Vi har försökt landa i att vara husägare, fått en liten relax-helg till fjälls och så har det blivit en hel del skidåkning både före och efter jobb. Jag ska försöka bli duktigare på att uppdatera men vi vet nog alla hur det blir med det.
 
Ha det fint!

En liten uppdatering

Hej mina fina.
 
Ni som följer mig på sociala medier kanske har noterat en viss frånvaro från min sida på sistone. Eller så har ni kanske inte det. I vilket fall som helst så stämmer det. Jag har nämligen raderat alla sociala appar på min telefon. November alltså. Mitt årliga fall. Årstiden som urholkar varje cell i min kropp. Jag börjar vackla i slutet av oktober och när november sedan tar vid sjunker jag ner i ett bottenlöst hål. Som att jag blir någon helt annan. En karaktärsförvandling som varar i några veckor, innan min kropp ställt om sig till mörkret och allt som hör därtill. Under november månad mår jag faktiskt väldigt dåligt. Värre än vad många tror.
 
I vilket fall som helst så valde jag mitt i denna misär att göra mig av med allt som får mig att må dåligt. Psykiskt som fysiskt. Nu råkar det vara så att sociala medier faller under denna kategori. Inte för att innehållet i sig får mig att må dåligt, utan för att sociala medier i sin helhet är lite av en stressfaktor som blir allra mest påtaglig under denna period. För mig i alla fall. Övriga delar av året kan jag balansera det med annat. Jag har inga problem att lägga undan mobilen helt och hållet och istället ägna mig åt roligare saker, men den här tiden på året - innan snöns ankomst - så fastnar jag där så lätt. I skärmen alltså. Och jag mår verkligen så sjukt dåligt av det. Skärmar mår jag dåligt av alla tider på året men det är sällan som jag låser mig vid dem. Jag gör ju oftast så mycket annat roligt av min tid. Men när jag inte kan vara utomhus så försvinner en jättestor och väldigt viktig del i mitt liv, och jag förfaller successivt. Vilket gör att skärmtiden tar mycket av den lilla energi jag har.
 
Tanken slog mig först när jag vaknade tidigt en torsdagsmorgon, mitt i november, och det första jag gjorde var att sträcka mig efter telefonen på nattduksbordet. Jag klickade slaviskt upp Instagram och började scrolla innan jag ens klivit upp ur sängen. En klump av ångest växte fram i magen och först då insåg jag att något var tokigt. Så jag raderade appen utan att ägna det en extra tanke. I samma veva avaktiverade jag Facebookappen. Sedan klev jag upp, kokade kaffe och skrev till Linnea. Packade sedan in hunden i bilen och for till Piteå. Den dagen sken solen så starkt och rimfrosten låg tät över tallkronorna. Det kändes som att livet återvände till mig när jag satt där på fyrhjulingen med hundarna i spannet framför mig. Det kändes rätt.
 
Jag har många gånger försökt sätta mig vid datorn och skriva ett inlägg här på bloggen för att beskriva mina känslor. Men jag har inte kunnat. Jag har skrivit några rader, som jag sedan raderat, om och om igen. Klumpen av ångest växte fram efter bara några minuter. Så jag lämnade datorn och la mig i soffan. Kikade på lite serier, drack te med mycket ingefära. Mådde bra igen. Det är först nu som jag kan sätta mig här framför datorn igen. Jag kom precis in efter en åtta kilometer lång promenad i bitig kyla. Solen håller på att gå ner. Jag känner mig så glad och lättad. Jag känner mig som mig själv igen. Kanske för att jag håller på att ta mig upp ur novemberhålet, nu när december snart är här. Jag bestämde mig för att vänta med sociala medier tills jag kände mig stark igen. Och det gör jag nu. Men jag vill inte tillbaka dit riktigt ännu. För jag har vunnit så himla mycket tid på att inte scrolla. Jag hinner med en extra kopp kaffe på morgonen. Jag hinner med fler samtal, fler skratt och fler kramar.
 
Jag vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget. Annat än att säga att jag mår bra och att jag är på väg tillbaka igen. Ännu är jag inte riktig redo, men det kommer. Hoppas ni mår bra. ♥

Höst blev vinter

 
Jag besitter knappast talang vad gäller regelbunden uppdatering, såvida det inte gäller Instagram. Den enda rimliga rutinen jag har i mitt liv, haha. Några veckor har passerat, hela oktober har gått obemärkt förbi. Snön har fallit ett par gånger och försöker hålla sig kvar trots de desperata temperaturväxlingarna. Livet är bra just nu och många bitar faller på plats, jag har roliga nyheter att dela med mig av men det kan jag inte göra förrän om några dagar möjligtvis. Eller kanske någon vecka till.
 
Hösten har varit och är numera förbi, den kantades mestadels av jakt och dimmiga morgontimmar. En av mina favoritstunder under sena september fångades på bilden ovan. Nikko och jag for ut en sväng efter morgonens jaktpass var över. Vi gick över brandgula myrmarker, genom tysta skogsgläntor och fram till en stillsam tjärn. Hålvvägasttjärn, som vi kallar den på bondska. Den heter väl i vanlig ordning något helt annat på svenska. Men här är den Hålvvägasttjärn. Halvvägstjärnen. Vad den är halvvägs till vet jag däremot inte.
 
 
Vi har även hunnit med årets nödvändiga onda, sarvslakten. Denna gång i Guorbak. Jag har bara upplevt sådant regnfall en gång tidigare i mitt liv, i Kvikkjokk, då vi vandrade på fjället i spöregn i sex timmar. Denna gång tog jag skydd av samma skaljacka men kan nu konstatera att den är i behov av en rejäl omgång impregnering. Efter fyra timmar var jackan blytung av regnet men undertill var jag åtminstone torr. En del hade tänkt till och tagit med sig kåtor som de slog upp vid hagen för att ta skydd undan regnet ett tag, men så högt upp gick inte hissen för oss. Efter några timmar av skådning och skiljning så kunde vi packa oss hemåt igen för att fortsätta med att stycka, packa och frysa ner köttet.
 
Ett par lördagskvällar i oktober gick åt till förpackning av kött. Jag är så glad att jag träffade Micke, som är lika rutinerad som jag på sådana här saker. Uppvuxna på samma sätt och med samma värderingar. Från vårt första år tillsammans har vi ägnat höstarna åt nödvändiga onda ting. Som att ställa in lördagsplaner med vänner för att vi måste sätta oss ner och stycka kött till klockan två på morgonen. Det är inte så himla kul men det är sådant som ska göras inför den stundande vintern. Det har aldrig blivit något tjafs eller tjat, det bara är så, det vet vi båda om - så har det alltid varit och så kommer det alltid vara. Förmodligen en livsstil vi kommer vagga in våra egna barn i. 
 
 
När första snöfallet kom drabbades jag av ångest. Det var en av de första dagarna i oktober och jag kände mig inte redo för att frysa i ett halvår. Jag greppade hejdlöst efter varje hösttecken jag kunde hitta. Ville inte lämna den riktigt ännu, den hade ju precis börjat. Jag är inte en motståndare till vintern, tvärtom - den är en av mina favoriter. Därför kände jag inte igen mig själv i ångesten. Längtan efter sydeuropeisk värme var obönhörligt stor och jag var nära att beställa en utlandsresa flera gånger i oktober. Bara för att få några sista dagar av sol och värme innan mörkret tog över. Men det blev aldrig av. Några veckor senare fylldes det på med ytterligare flera centimeter av snö. Den gången blev det annorlunda. Då var det som att den vinter-Frida som legat i sommardvala äntligen gav sig till känna.
 
Jag gick ner i förrådet och plockade fram skidutrustningen. Hängde ner stighudarna från väggen och kollade till belaget. Det sprudlade inom mig och jag kunde inte hålla mig. Trettio minuter senare var pjäxor, stavar, skidor och hund inpackade i bilen och på väg västerut. Jag sökte mig till höjder där snön låg orörd sedan första snöfallet några veckor tidigare. Då jag lämnat stighudarna hemma spände jag fast skidorna på ryggsäcken och gick upp för ett lågfjäll. Banade väg genom tät granskog och frostbitna björkar, upp för den branta bergsryggen och kontrollerade alltjämt underlaget under tiden. Hittade ett stråk att åka nerförs. Det blåste hårt och en snöstorm väntades anlända när som helst. Jag susade därefter ner för lågfjället på tio minuter och EUFORIN har aldrig varit mer påtaglig. Åh, så kul! Så himla roligt det var! Älskar, älskar, älskar skidåkning. Det fick mig bara att längta. Nu får det falla metervis med snö om det så vill. Jag är helt redo.
 
Jag tror skidåkningen räddar mig. Det är det absolut bästa jag vet. I hela världen, alltså. Det finns ingenting så magiskt, så euforiskt och mäktigt och roligt. Jag har vandrat många leder till fjälls och jagat många vackra septemberdagar, men ingenting, alltså ingenting, kan mätas mot att få stå på ett par skidor och susa genom ett puder så mjukt som silke. Oavsett om man pendlar mellan urskogens höga granar eller längs med en fjälltopp ovan molnen. Det är så obeskrivligt magiskt och roligt, samtidigt som man får röra på sig och bli helt slut i kroppen. Det är den ultimata träningen för kropp och själ. Skidåkning är liksom bra för hela dig, inifrån och ut. Älskar det. Så himla mycket. Och jag tror den räddar mig från vintervånda. Varken mörkret eller kylan rör mig i ryggen, för på vintern kan man minsann åka skidor. Hur mycket som helst.
 
 
Jag vet att vintervånda är något som drabbar många svenskar, framför allt är det en av anledningarna som får folk att flytta från norra Sverige, eller ligger till grund för oviljan att flytta till norra Sverige. Att det är så mörkt och så kallt och så mycket snö. Jag förstår det. Människan är inte gjord för långdraget mörker och bristen på D-vitamin kan drabba en ganska hårt. Men jag tycker att vi allt för ofta målar upp en oförtjänt ond bild av vintern. För den är ju helt fantastisk, egentligen. Mörkret ger utrymme för norrskenet, som under årets mörkaste tid kan ses nästan dygnet runt. Snön ligger som ett gnistrande vitt guld och lyser upp varenda tallkrona i sikte. Och aldrig är himlen så vacker som under vintern, då den präglas av mjuka pastellfärger. Den är magisk, vintern. Typ det finaste vi har under året - egentligen, rent visuellt. Tätt i topp med höstens sprudlande färger. Vintern är mer avskalad än hösten. Lugnare och mjukare. Nej, vintervånda drabbar mig inte. Bara en tillfällig sinnesrubbning då årstiderna hastigt byter växel. Men nu är jag tillbaka igen. Mentalt redo för vinterns magiska ankomst.
Tidigare inlägg