En liten uppdatering

Hej mina fina.
 
Ni som följer mig på sociala medier kanske har noterat en viss frånvaro från min sida på sistone. Eller så har ni kanske inte det. I vilket fall som helst så stämmer det. Jag har nämligen raderat alla sociala appar på min telefon. November alltså. Mitt årliga fall. Årstiden som urholkar varje cell i min kropp. Jag börjar vackla i slutet av oktober och när november sedan tar vid sjunker jag ner i ett bottenlöst hål. Som att jag blir någon helt annan. En karaktärsförvandling som varar i några veckor, innan min kropp ställt om sig till mörkret och allt som hör därtill. Under november månad mår jag faktiskt väldigt dåligt. Värre än vad många tror.
 
I vilket fall som helst så valde jag mitt i denna misär att göra mig av med allt som får mig att må dåligt. Psykiskt som fysiskt. Nu råkar det vara så att sociala medier faller under denna kategori. Inte för att innehållet i sig får mig att må dåligt, utan för att sociala medier i sin helhet är lite av en stressfaktor som blir allra mest påtaglig under denna period. För mig i alla fall. Övriga delar av året kan jag balansera det med annat. Jag har inga problem att lägga undan mobilen helt och hållet och istället ägna mig åt roligare saker, men den här tiden på året - innan snöns ankomst - så fastnar jag där så lätt. I skärmen alltså. Och jag mår verkligen så sjukt dåligt av det. Skärmar mår jag dåligt av alla tider på året men det är sällan som jag låser mig vid dem. Jag gör ju oftast så mycket annat roligt av min tid. Men när jag inte kan vara utomhus så försvinner en jättestor och väldigt viktig del i mitt liv, och jag förfaller successivt. Vilket gör att skärmtiden tar mycket av den lilla energi jag har.
 
Tanken slog mig först när jag vaknade tidigt en torsdagsmorgon, mitt i november, och det första jag gjorde var att sträcka mig efter telefonen på nattduksbordet. Jag klickade slaviskt upp Instagram och började scrolla innan jag ens klivit upp ur sängen. En klump av ångest växte fram i magen och först då insåg jag att något var tokigt. Så jag raderade appen utan att ägna det en extra tanke. I samma veva avaktiverade jag Facebookappen. Sedan klev jag upp, kokade kaffe och skrev till Linnea. Packade sedan in hunden i bilen och for till Piteå. Den dagen sken solen så starkt och rimfrosten låg tät över tallkronorna. Det kändes som att livet återvände till mig när jag satt där på fyrhjulingen med hundarna i spannet framför mig. Det kändes rätt.
 
Jag har många gånger försökt sätta mig vid datorn och skriva ett inlägg här på bloggen för att beskriva mina känslor. Men jag har inte kunnat. Jag har skrivit några rader, som jag sedan raderat, om och om igen. Klumpen av ångest växte fram efter bara några minuter. Så jag lämnade datorn och la mig i soffan. Kikade på lite serier, drack te med mycket ingefära. Mådde bra igen. Det är först nu som jag kan sätta mig här framför datorn igen. Jag kom precis in efter en åtta kilometer lång promenad i bitig kyla. Solen håller på att gå ner. Jag känner mig så glad och lättad. Jag känner mig som mig själv igen. Kanske för att jag håller på att ta mig upp ur novemberhålet, nu när december snart är här. Jag bestämde mig för att vänta med sociala medier tills jag kände mig stark igen. Och det gör jag nu. Men jag vill inte tillbaka dit riktigt ännu. För jag har vunnit så himla mycket tid på att inte scrolla. Jag hinner med en extra kopp kaffe på morgonen. Jag hinner med fler samtal, fler skratt och fler kramar.
 
Jag vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget. Annat än att säga att jag mår bra och att jag är på väg tillbaka igen. Ännu är jag inte riktig redo, men det kommer. Hoppas ni mår bra. ♥

Höst blev vinter

 
Jag besitter knappast talang vad gäller regelbunden uppdatering, såvida det inte gäller Instagram. Den enda rimliga rutinen jag har i mitt liv, haha. Några veckor har passerat, hela oktober har gått obemärkt förbi. Snön har fallit ett par gånger och försöker hålla sig kvar trots de desperata temperaturväxlingarna. Livet är bra just nu och många bitar faller på plats, jag har roliga nyheter att dela med mig av men det kan jag inte göra förrän om några dagar möjligtvis. Eller kanske någon vecka till.
 
Hösten har varit och är numera förbi, den kantades mestadels av jakt och dimmiga morgontimmar. En av mina favoritstunder under sena september fångades på bilden ovan. Nikko och jag for ut en sväng efter morgonens jaktpass var över. Vi gick över brandgula myrmarker, genom tysta skogsgläntor och fram till en stillsam tjärn. Hålvvägasttjärn, som vi kallar den på bondska. Den heter väl i vanlig ordning något helt annat på svenska. Men här är den Hålvvägasttjärn. Halvvägstjärnen. Vad den är halvvägs till vet jag däremot inte.
 
 
Vi har även hunnit med årets nödvändiga onda, sarvslakten. Denna gång i Guorbak. Jag har bara upplevt sådant regnfall en gång tidigare i mitt liv, i Kvikkjokk, då vi vandrade på fjället i spöregn i sex timmar. Denna gång tog jag skydd av samma skaljacka men kan nu konstatera att den är i behov av en rejäl omgång impregnering. Efter fyra timmar var jackan blytung av regnet men undertill var jag åtminstone torr. En del hade tänkt till och tagit med sig kåtor som de slog upp vid hagen för att ta skydd undan regnet ett tag, men så högt upp gick inte hissen för oss. Efter några timmar av skådning och skiljning så kunde vi packa oss hemåt igen för att fortsätta med att stycka, packa och frysa ner köttet.
 
Ett par lördagskvällar i oktober gick åt till förpackning av kött. Jag är så glad att jag träffade Micke, som är lika rutinerad som jag på sådana här saker. Uppvuxna på samma sätt och med samma värderingar. Från vårt första år tillsammans har vi ägnat höstarna åt nödvändiga onda ting. Som att ställa in lördagsplaner med vänner för att vi måste sätta oss ner och stycka kött till klockan två på morgonen. Det är inte så himla kul men det är sådant som ska göras inför den stundande vintern. Det har aldrig blivit något tjafs eller tjat, det bara är så, det vet vi båda om - så har det alltid varit och så kommer det alltid vara. Förmodligen en livsstil vi kommer vagga in våra egna barn i. 
 
 
När första snöfallet kom drabbades jag av ångest. Det var en av de första dagarna i oktober och jag kände mig inte redo för att frysa i ett halvår. Jag greppade hejdlöst efter varje hösttecken jag kunde hitta. Ville inte lämna den riktigt ännu, den hade ju precis börjat. Jag är inte en motståndare till vintern, tvärtom - den är en av mina favoriter. Därför kände jag inte igen mig själv i ångesten. Längtan efter sydeuropeisk värme var obönhörligt stor och jag var nära att beställa en utlandsresa flera gånger i oktober. Bara för att få några sista dagar av sol och värme innan mörkret tog över. Men det blev aldrig av. Några veckor senare fylldes det på med ytterligare flera centimeter av snö. Den gången blev det annorlunda. Då var det som att den vinter-Frida som legat i sommardvala äntligen gav sig till känna.
 
Jag gick ner i förrådet och plockade fram skidutrustningen. Hängde ner stighudarna från väggen och kollade till belaget. Det sprudlade inom mig och jag kunde inte hålla mig. Trettio minuter senare var pjäxor, stavar, skidor och hund inpackade i bilen och på väg västerut. Jag sökte mig till höjder där snön låg orörd sedan första snöfallet några veckor tidigare. Då jag lämnat stighudarna hemma spände jag fast skidorna på ryggsäcken och gick upp för ett lågfjäll. Banade väg genom tät granskog och frostbitna björkar, upp för den branta bergsryggen och kontrollerade alltjämt underlaget under tiden. Hittade ett stråk att åka nerförs. Det blåste hårt och en snöstorm väntades anlända när som helst. Jag susade därefter ner för lågfjället på tio minuter och EUFORIN har aldrig varit mer påtaglig. Åh, så kul! Så himla roligt det var! Älskar, älskar, älskar skidåkning. Det fick mig bara att längta. Nu får det falla metervis med snö om det så vill. Jag är helt redo.
 
Jag tror skidåkningen räddar mig. Det är det absolut bästa jag vet. I hela världen, alltså. Det finns ingenting så magiskt, så euforiskt och mäktigt och roligt. Jag har vandrat många leder till fjälls och jagat många vackra septemberdagar, men ingenting, alltså ingenting, kan mätas mot att få stå på ett par skidor och susa genom ett puder så mjukt som silke. Oavsett om man pendlar mellan urskogens höga granar eller längs med en fjälltopp ovan molnen. Det är så obeskrivligt magiskt och roligt, samtidigt som man får röra på sig och bli helt slut i kroppen. Det är den ultimata träningen för kropp och själ. Skidåkning är liksom bra för hela dig, inifrån och ut. Älskar det. Så himla mycket. Och jag tror den räddar mig från vintervånda. Varken mörkret eller kylan rör mig i ryggen, för på vintern kan man minsann åka skidor. Hur mycket som helst.
 
 
Jag vet att vintervånda är något som drabbar många svenskar, framför allt är det en av anledningarna som får folk att flytta från norra Sverige, eller ligger till grund för oviljan att flytta till norra Sverige. Att det är så mörkt och så kallt och så mycket snö. Jag förstår det. Människan är inte gjord för långdraget mörker och bristen på D-vitamin kan drabba en ganska hårt. Men jag tycker att vi allt för ofta målar upp en oförtjänt ond bild av vintern. För den är ju helt fantastisk, egentligen. Mörkret ger utrymme för norrskenet, som under årets mörkaste tid kan ses nästan dygnet runt. Snön ligger som ett gnistrande vitt guld och lyser upp varenda tallkrona i sikte. Och aldrig är himlen så vacker som under vintern, då den präglas av mjuka pastellfärger. Den är magisk, vintern. Typ det finaste vi har under året - egentligen, rent visuellt. Tätt i topp med höstens sprudlande färger. Vintern är mer avskalad än hösten. Lugnare och mjukare. Nej, vintervånda drabbar mig inte. Bara en tillfällig sinnesrubbning då årstiderna hastigt byter växel. Men nu är jag tillbaka igen. Mentalt redo för vinterns magiska ankomst.

Vidgade vyer

 
Jag skrev en längre text på Instagram idag, till ett urval av bilderna från min första riktiga bröllopsfotografering (klicka här för att kolla). Ett ämne som jag hade velat ta upp här på bloggen också.
 
Jag har fotograferat relativt länge ändå. Herregud, nu när jag tänker efter började mitt intresse för fotografi när jag var ungefär tio år gammal. Det är femton år sedan. Nåja, under åtminstone hälften av de åren begränsades intresset till basala foton på husdjur och småfåglar intill husknuten. Jag experimenterade mig fram till enkla bokeh-effekter. Det var nog först för cirka fem år sedan som jag fann min egen bildstil. Varje fotograf har nämligen en egen bildstil. Ni vet, till sådan grad att man rent bara av att se bilden kan gissa sig fram till vem som tagit den. Vi skiljer oss åt emellan hur vi väljer vinklar, laborerar med ljusinfall och komponerar våra motiv, fastän vi i regel kanske fotograferar samma sak. Således kan två fotografer få helt olika typer av bilder trots att vi fotograferar samma motiv vid samma tidpunkt. Hälften av den kreativa processen sitter ju även i efterbehandlingen av bilden. I alla fulla fall, min minimalistiska bildstil hittade jag i mina sena tonår. Där fann jag mig själv i fotograferingen, så att säga. Och fastän jag än i denna dag älskar minimalism så ser mina bilder (och framför allt efterbehandlingen av dem) helt annorlunda ut, såhär fem år senare. Framför allt de senaste månaderna har jag gått mer och mer efter en mörkare och mer dramatisk redigering och föredrar kortare skärpedjup. Nästan raka motsatsen till hur det såg ut för några år sedan. Och så ska det väl vara - klart man ska utvecklas som fotograf. Motiven är samma som de alltid har varit, jag väljer bara att spegla dem annorlunda idag.
 
Vad gäller val av motiv så har fotografer sina favoriter. Mitt är som bekant naturen. Hur man fotograferar natur skiljer sig rätt stort mot för hur man fotograferar porträtt, husdjur eller street. En fotograf som är riktigt duktig på naturfoto är kanske inte lika duktig på streetfoto, kanske helt kass på porträtt. Kort och gott skulle man kunna säga att träning ger färdighet - och det som vi mest tycker om att fotografera är det vi blir duktigast på. En vanlig missuppfattning från gemene man är att en fotograf kan fotografera allt. Så är det verkligen inte. Olika typer av fotografering ställer olika krav på fotografen. Att fotografera porträtt av människor är en helt annan kategori av foto än att lyckas fånga ett glittrande norrsken under en midvinternattshimmel. I mitt fall har jag valt att utesluta all form av fotografering av människor, då det inte faller mig i smaken. Jag har aldrig tyckt om att fotografera människor, speciellt inte då de är medvetna om det. Jag är ungefär lika oerfaren och tafatt bakom kameran som människorna som står framför den, i det fallet. För de är ju inte vana att bli fotograferade men förväntar sig ändå att få fullt avslappnade miner, genuina leenden och vackra, charmiga vinklar av sig själva. Det är såklart genomförbart - men det kräver väldigt mycket av fotografen. Fotografen ska lyckas få motiven avslappnade, dirigera fram charmiga vinklar och samtidigt knäppa hundratals kort där kanske tre av dem blir då alla ler samtidigt. Av dem tre så ligger skärpan rätt på en av dem. Och fotografen som bemästrar det kanske står handfallen och frustrerad där ute i midvinternatten och förstår sig inte på hur man bäst komponerar ihop ett skimrande norrsken och en bäcksvart skog.
 

Ingen fotograf är bäst på allt, i alla kategorier. En del är rätt bra på ganska mycket, men inte allt. En naturfotograf briljerar i en skog klädd i midnattssol, en streetfotograf bemästrar stilrena siluetter på en bakgata. Men ta en naturfotograf be hen fotografera Gamla Stan på ett sådant där hippt och modernt sätt i coola, sneda vinklar. Nja. Vi gör det vi gör och många fotografer vidgar gärna sina vyer, men gemene man måste sluta förvänta sig att vi bemästrar samtliga kategorier av fotografering bara för att vi är riktigt bra på en av dem. Med detta sagt vill jag krypa närmre in på ämnet. Jag har under alla mina år aldrig tyckt om att fotografera människor. Allt som oftast har jag tackat nej, med några få undantag där det ändå har slutat med att bilderna har blivit sådär. Inte riktigt vad de hade tänkt sig, för jag har inte förstått vad de har förväntat sig. Om de ville ha djupa, kontrastfulla bilder med rik bokeh så varför vända sig till en landskapsfotograf som i huvudsak ägnar sig åt matta bilder med långt skärpedjup? Bara för att jag bemästrar att fotografera norrsken betyder det inte att jag också bemästrar fotograferandet av ett familjeporträtt.
 
Jag har dålig erfarenhet av att fotografera människor. Pest och pina, rakt igenom. Krav som tycks vara utopiska. Ändå dyker det upp förfrågningar gång på gång, om jag kan tänka mig fotografera någons barn eller ta förlovningsbilder. "Mm", svarar jag osäkert. Jag vill ju, men jag vill inte göra någon besviken. Jag brukar tala om för dem att jag inte är den typen av fotograf och att förväntningarna inte får vara för stora. Det har känts dumt, nästan nedvärderande. Bilderna kommer ju i vilket fall som helst att bli bättre än om de själva skulle ta dem, men ändå. Jag anser mig inte vara en dålig fotograf, bara oerfaren och okunnig inom vissa områden av fotograferandet. Och det är väl helt okej, det måste man ju få vara. Om någon däremot ber mig fotografera deras stuga, sin favoritvaja eller kalv eller en vybild över deras smultronställe vid älven så tackar jag ja, med glädje och självsäkerhet. Right up my alley, så att säga.
 
 
När vi skulle åka till Rom mötte jag Ulla på Kallax flygplats. En gammal bekant till min mamma som jag träffat många gånger förr och tycker mycket om. Hon berättade att hon skulle gifta sig och jag som är en hopplös romantiker blev utom mig av glädje. Jag älskar kärlek. Jättemycket. Och jag blir alltid extremt rörd när jag ser kära människor, oavsett om jag känner dem eller ej. I detta glädjerus tackade jag ja till att ta deras bröllopsfoton utan att tänka efter för ens en sekund. Det var först några dagar senare som jag förstod allvaret i det jag kastat mig in i. Jag kände mig hedrad som blev tillfrågad, men bröllop är ju bland det värsta man kan ge sig in på. En dag. En enda chans. Man gifter ju sig (förhoppningsvis) bara en gång i livet. Jag våndades i veckor. Försökte läsa på. Våndades ännu mer. Jag tänkte inte avboka, jag hade ju ändå lovat, men pressen var stor. Fotograferingen skulle ske i Storforsen, uppe vid Skogsbruksmuseet. Lyckligtvis i en miljö jag kände mig bekväm i: skogen. Jag var så nervös. Det var brudparet också såklart, men av helt andra skäl. Jag använde hundra procent av min energi. Pratade med brudparet, distraherade dem från kameran, lockade fram genuina leenden, dirigerade fram poseringar, gick baklänges i skogsterräng med sökaren tätt tryckt mot ögat. Slutaren smattrade som på ett automatvapen. Jag var helt slut efteråt. Tuppade nästan av i bilen på väg upp till Jokkmokk. Tittade genom bilderna flera gånger. Såg att det faktiskt hade blivit rätt bra ändå. Kände mig lyrisk över att jag klarat av det och att det trots min oerfarenhet ändå blivit fina bilder. Det var en berusande känsla. Fan så roligt det var. 
 
På något sätt var det som att polletten trillade ner. Jag har fotograferat människor förr, i exakt samma miljö som dessa två, men något stämde ändå inte. Jag hade inte fallenheten, förstod mig inte på den typen av fotografering. Nu gör jag det. Jag menar inte att jag på något sätt gått från att vara naturfotograf till bröllopsfotograf bara över ett fotograferingstillfälle, men jag förstår nu. Jag förstår bildstilen i porträttfoto. Någonstans vittnar väl bilderna om mig, men det är ändå en helt annan typ av fotografering än den jag normalt sett gör. Men jag älskade det. Varje minut av det. Någonstans inom mig började en låga brinna. Det går ju att vara ändlöst kreativt inom porträttfoto också. Och jag ska ge dem det - porträttfotograferna, vilket jävla hästjobb de gör. Multitasking olikt allt annat jag varit med om. Så många bollar i luften samtidigt. Jag har en nyfunnen respekt för bröllopsfotografer, kan jag säga. Det är så mycket enklare att fotografera renar än att få en bra bild på en människa.
 
 
Det var otroligt roligt att fotografera dessa två. Kärleken brann i ögonen på dem båda och sken igenom nervositeten som emellanåt var svår att släppa. Träning ger färdighet, men jag är nöjd över hur min första "riktiga" bröllopsfotografering gick. Euforin som uppstod efteråt har ännu inte riktigt släppt taget om mig. Jag känner mig redo att utveckla detta. Det känns som att jag har börjat att fotografera på nytt och har en hel värld att upptäcka. Med det sagt föredrar jag såklart fortfarande renar framför människor, men jag känner mig inte längre lika rädd. Jag är villig att ta på mig fler bröllopsfotograferingar, kanske med kravet att jag får använda naturen som studio. På en gång uppstår tusentals idéer jag vill förverkliga. Det känns roligt och spännande!
Tidigare inlägg