En kort kvällsuppdatering

 
Na buoris! Gåktu dij viessobihtit? ♥
Jag har våndats halva dagen idag hörni. Efter att ha gått ut på en morgonpromenad med hunden och druckit mitt sedvanliga morgonkaffe framför TV:n så skulle jag slå upp datorn och börja jobba med hemsidan. När jag viker upp datorn så möts jag av en randig skärm. Och får totalpanik. Den har kraschat. Frida à la oteknisk tar en bild av eländet och skickar till sin sambo med den tillhörande texten: "VAD GÖR DEN, VARFÖR SER DEN UT SÅHÄR?" och får till svar att skärmen troligen är glapp. Ett slitageglapp. Den åtta år gamla datorn har alltså börjat ge vika. Inte helt otippat kanske men helt olägligt i alla fall. Less på livet börjar jag genast att googla fram potentiella nya kandidater. Efter många timmars väntan kommer Micke hem och vi blåser iväg till Luleå för att köpa mig en ny dator. Jag hade siktet inställt på en Dell XPS 15, men kom hem med en (svimma inte nu) iMac. Vad hände där? Jag har aldrig kommit överens med Apple - och då har jag faktiskt provat. Både iPhone och iPad. När jag väl stod där i butiken, som saknade alla rimliga substitut till en Apple, så kände jag hur frustrationen grävde inuti mig. Jag är en sådan där "snabba beslut"-konsument, speciellt när det kommer till produkter jag inte har någon vidare koll på. Mer i linje med "peka på vad jag ska ha så köper jag det"-kunden. Kort och gott vill jag ha något och jag vill ha det nu. Det enda mitt otränade öga kunde se var att Appledatorerna hade en mycket korrekt färgåtergivning på deras skärmar - och det var ju det jag efterfrågade, som fotograf. Så då fick det bli så. Jag började jakten med två krav; att det skulle vara en PC och att den skulle vara bärbar. Snabba beslut-Frida valde en stationär iMac. Stabilt. Nåja, nu är beslutet taget och än så länge känner jag mig ganska upprymd. Det ska bli spännande. Det lär krävas en hel del kaffe och ännu mer tålamod innan jag förstår mig på detta system, men tillslut så. Färgerna är dock himla fina och det är jag jättenöjd med. Kommer att vara en fröjd att redigera med den här mot för min gamla (som hade en galet skev vitbalans).
 
Förberedelserna inför Jokkmokks marknad är igång också. Min luhkka anlände idag. Eva (Mickes siessá) ska ta mina huvudmått under helgen för att sy upp en rävskinnsmössa till mig. Nu väntar bara en oändligt lång arbetsvecka (eller rättare sagt, två veckor) innan äventyret drar igång. Jag längtar så oerhört mycket! Hojta till om ni ska till marknaden ni med så kanske vi stöter på varandra. Kanske någon till och med ska på samedansen? Lemme know.  Tänkte bara skriva en liten uppdatering innan jag stänger ner och går och lägger mig. Imorgon kanske nya hemsidan åker upp, om jag hinner fixa till den. ♥ Ha det fint!

Hundkraft

 
En av anledningarna att älska huskies; vilken urkraft de besitter! Micke och jag drog till Piteå i helgen för att hänga med Linnea och Jonte. Linnea och jag packade släden och pojkarna tog skotern. Vi körde upp på ett närliggande berg där vi stannade till och grillade korv till lunch. Inget mer avancerat än så, men vilken fin dag det var! Dimman låg tjock i horisonten och solstrålarna orkade knappt bryta sig igenom. Träden var frostbitna och fantastiskt vackra. Trots att det inte var så kallt, tolv minusgrader kanske, så känner jag mig mer frusen än normalt den här säsongen. Efter bara någon minut i släden (trots tjocka powerstövlar) tappade jag känseln i tår och fingrar. Kan ju bero på att jag är van vid att röra mig för att hålla värmen, men i powerstövlarna brukar jag åtminstone kunna sitta still i några timmar innan kölden smyger sig på. Vi får se hur väl jag klarar mig under årets kallaste period som ligger framför oss.
 
 
För några veckor sedan sålde jag iväg min Stoorstålkasjal då jag tyckte att den var för tunn och "kompakt" för mig, kan ha att göra med att den är maskinvävd. Jag har en annan sjal som är handvävd som jag trivs bättre i. Jag har dessutom beställt en luhkka inför den annalkande rysskylan. Förhoppningsvis hinner den bli färdig innan Jokkmokks marknad. Den andra februari åker vi upp till Jokkmokk och stannar över helgen. Det blir fullt hus då alla släktingar vallfärdar från hela Sápmi för att vara där, det ska bli så kul att träffa alla igen!
 
Nu ska jag försöka komma igång och jobba med hemsidan så att den kommer upp till slut.

Livet på turskidor

 
För det mesta har den stränga kylan resulterat i bitande klara nätter, under de senaste dagarna har man dock bara lyckats skymta den klara himlen i horisonten. Mycket snödimma har det varit, men rätt så tacksamma temperaturer ändå. Jag har åkt skidor nästan varje dag, varav en av dagarna tog vi oss på en längre tur bland en snötyngd skog uppe på ett lågfjäll. Det var så vackert. Något svårt att ta sig fram men med lite draghjälp från Nikko gick det an utan vidare problem. Jag tror dock att jag aldrig har ramlat så mycket som jag gjorde på den turen, haha. Att åka utförs med turskidor är inget jag höjer till skyarna, tekniken är så mycket annorlunda mot för det alpina och jag är van vid att lägga "tyngden på dalskidan" för att svänga men det funkar inte riktigt så med vanliga längdskidor. Att de sedan suger fast när underlaget varierar (som det ju alltid gör på kalfjället) underlättar knappast när man är på väg ner för fjällsidan. Turligt nog var det rätt många centimeter puder som tog emot mig när jag kraschade.
 
 
Vi tog en kortare paus och jag frigjorde Nikko från hans dragsele så att han fick möjlighet att sträcka ut sig ordentligt. Han sprang med full steglängd över kalfjället och avbröt flykten emellanåt bara för att jaga lite sorkar under skaren. Efter några minuter fortsatte vi färden mot det något lugnare skogslandet. Det var tyst och stilla, ingen annan utom jag och Nikko som smög sig fram mellan trädstammarna. Min favoritlåt med Sofia Jannok, "Gos don ledjet", passade så väl in i upplevelsen på något sätt. Jag sjöng med medan jag sparkade mig fram med skidorna. Alltså, livet. Ibland är det bara så himla bra, på alla sätt och vis.
 
Den här tiden på året är ljuset svagt och flyktigt, det gäller att ta tillvara på det så mycket som det går. De få ljustimmarna är som en oändlig solnedgång och naturen är alltid så tyst den här tiden på året. Nu har jag haft ynnesten att under en veckas tid få vara ute varenda dag och det är så välbehövligt. Jag som annars har lätt att falla offer för mörkret värderar detta högt. Mitt välmående skjuter i höjden bara av att titta ut genom fönstret och mötas av frostkristaller och snötäckt skog.
 
 
Det var verkligen inte sista svängen för i år. Förhoppningen var att utforska fjällvärlden på skidorna idag också, men då det stormar på höjden så är det inte ett alternativ. Istället får jag krypa in i pjäxorna och dra till skogs. Inte helt fel det heller i och för sig.
 
Hoppas starten på 2018 varit lika ljuvlig för er som den varit för mig. ♥
Tidigare inlägg