Vintern är kommen

 
Vintern närmar sig med stormsteg. Varje år fylls jag av samma eufori och har gjort det sedan barnsben. När kinderna bränner av kyla och tårna domnar bort, när man springer runt bland snötyngda urskogsgranar, när det kristallklara snötäcket når en upp till knäna. Det är magiskt. För några dagar sedan fotograferade jag lite produktbilder mitt i det vita vinterlandet och då blev det extra tydligt för mig; jag är en vintermänniska. Ända ut i fingerspetsarna. När jag var liten var jag alltid ut i skogen under vintern, den gav skydd till skillnad från fjällets iskalla vindar. Jag tyckte om att bygga kojor av granris, gräva ner mig i snön och lyssna på tystnaden. Det är ganska likt den jag är idag, bortsett från kojbygget. Fastän fjället är som fjället är när vintern slår till, det oändliga vita som bryts av i en pastellhimmel i horisonten (en helt annan nivå av kärleksförklaring), så ligger det något helt annat över skogen. Det trygga, omfamnande, isolerade, men mer än något annat; tystnaden.
 
 
Både Micke och jag är förkylda nu. Med feberröda kinder ligger vi under varsin filt i soffan medan Nikko sympatisover vid våra fötter. Renskiljningen tog på oss båda verkar det som, haha. Fastän det är lite mysigt att dricka te med ingefära hela dagarna så tycker jag inte om begränsningen i sig. Jag vill vara ute och andas frisk luft, om än den kyliga luften med säkerhet inte direkt skulle underlätta för oss just nu. 
 
För några timmar sedan kom ett SMS om att det var skiljning i Bájkas igen, cirka 300 ren den här gången. Än så länge är det för lite snö på fjället för att kunna ta ner huvudhjorden som fortfarande är kvar på Gábllá. Säkert minst 6000 ren. Det är i ett sådant stadie att det är för lite snö för att köra skoter men för mycket för att kunna köra fyrhjuling, så då får man vänta istället. Det är än så länge oklart när det blir dags att hämta hem renarna från fjället, men när den stunden kommer hoppas jag att jag har en ledig helg. Det är det sämsta med att jobba helger, det blir så lite tid över åt annat. När man sedan väl är ledig är det så mycket som ska hinnas på den korta tiden. Renar, foto, (andra) jobb, skoter, skidor och så vidare. Det ständiga livspusslet, kallas det väl.
 
 
Vad hade ni velat läsa om? Tycker ni att det är intressant när jag skriver om renskötseln? Ska jag skriva mer detaljerat om den, eller om något annat? Är fotoäventyren också av intresse? Känner ibland att jag bara kastar ur mig helt onödigt information, som ett platt försök att fylla ut inläggen. Ibland kanske jag glömmer bort att ta med sådant som faktiskt är av intresse för att det i min värld är så intetsägande, på något vis. Kan vara kul att höra vad ni tycker. :)

Årets första skiljning

 
Ja, visst blev det ju skiljning. Renarna som gått från fjället samlades ihop och skiljdes åt, lastades och togs till vinterbeteslandet. Renen på bilden ovan heter Gumman. En kaxig vaja med en otroligt vacker bläs. Jag ägnade åtminstone två timmar åt att försöka få en bild på henne. Kan nog möjligtvis vara den mest svårfotade renen jag stött på i hela mitt liv. Efter ett antal minuter av att krypa på marken och vissla så tittade hon dömande på mig. "Du är ju inte riktigt frisk du"-blicken. Nåja jag lyckades fånga henne till slut.
 
 
Det var bara ca 400-600 renar i hagen. Själva skiljningen gick ju relativt fort, men arbetet innan dess tog ju några timmar. Först gick vi in i vinterhagen, 10-15 personer och 5-10 hundar. Även Nikko fick vara med i band och valla renar. Efter många om och men så hade vi skrikit oss hesa och lyckats få in renarna i storhagen. Någonstans där i skogen när jag sprang efter renarna och tjoade högt, viftandes med armarna, så kände jag att förkylningen fick fäste. När vi sedan fått in dem är det skådning, märkning av omärkta kalvar, osv. Efter några timmar var det lunchpaus och vi åkte till stugan och stekte suovas, sedan in i bilen och iväg igen. Allt arbete med renarna kantas av extrem stress. Det ska gå fort, fort, fort. Allt ska vara gjort, helst nyss, ingen tid att spilla. Och med all rätt, för hade vi tagit det hakuna matata hade vi inte varit hemma förrän mitt i natten någon gång.
 
 
När allt var gjort skulle renarna som sagt lastas och sedan köras, det blev bara två vändor för oss men då var klockan redan sju på kvällen och vi hade varit igång i nästan tolv timmar. Efter vi kört sista svängen med renarna och släppt dem så for vi tillbaka till stugan, tvärpackade ihop alla våra saker och började köra hemåt. Där och då snöade det nå jävulskt. Det gick inte ens att ha hellyset på. Att sedan tvingas möta bilar med släp (med renar på), lastbilar (med renar på) och långtradare (visserligen utan renar) efter den långa, smala vägen upp mot fjället var ingen lätt match för en trött hjärna. Efter vad som kändes som världens längsta tur landade vi i Jokkmokk hos svärisarna som bjöd på kokkött och blodklimp. Matkoman hjälpte ju inte direkt till på hemvägen men det var skönt att få i sig mat efter åtta timmar på tom mage. Strax innan midnatt var vi hemma i lägenheten i byn och vi däckade omgående.
 
Nu jobbar jag sådär obönhörligt länge igen innan nästa längre ledighet. Jag hade givetvis hellre stannat där uppe och jobbat med renarna hela veckan, om jag själv fick välja. Men så funkar inte livet just nu, tyvärr. Istället ska jag försöka göra det bästa av veckan här nere vid kusten.

Höstvintern

 
Denna årstid är allt bra lustig. Det har jag säkert konstaterat förr, men jag upphör aldrig att överraskas av november. På gott och ont. Igår var det fem minusgrader, det blåste men snöade friskt inpå kvällskvisten. Idag vaknade jag till ljudet av dropp från taket. Solen sken svagt bakom dramatiska moln. Det blåste hårda men varma vindar. Från fem minusgrader till fyra plusgrader, bara sådär. Det kändes som om våren låg och väntade på att göra entré. Tanken var ju att gå ut till skogs idag, med förhoppning om att vinden skulle ha missat något skrymsle där snön fortfarande låg över trädtopparna. Tji fick vi, när vi började gå till skogs möttes vi av ett hundratal renar. Hela vägen mellan Njavve och Kvikkjokk hade de ockuperat vartenda skogsstycke. "Men nu måste väl ändå samlingen börja snart", tänkte jag. Och jo, på vägen mot Kvikkjokk mötte jag halva Jåhkågasska och ett tiotal renvallare. Kanske blir det skiljning i helgen redan.

 
På vissa mindre sjöar ligger isen med ett tunt lager snö ovanpå. Så pass tjockt att renarna kan passera. Någon mil bort ligger det en desto svagare men otroligt vacker blankis över en större sjö. På andra delar är det öppet vatten. Det var denna årstid, höstvintern, som man varnades för som liten. Novemberisen är förrädisk. 
 
Jag stannade till ett flertal gånger längs med vägen. Det är ju så himla vackert här uppe. Vi stannar till alldeles för sällan egentligen. När vi passerar med skoter över fjälltopparna, när vi ser så långt som ända in i Sarek, när vintersolen söker sig fram över Njánnjás klippkant. Det finns så oändligt många vackra vyer här omkring. Jag brukar ofta lämna kameran hemma, bara för befrielsen att slippa känna stress över att fånga allt på bild. Idag var inte en sådan dag. Jag stannade till ett flertal gånger, tog några enstaka bilder men var också noga med att faktiskt betrakta. Att vara där i stunden och att närvara. När jag kom till min favoritplats så låg de snötyngda molnen som en mjuk slöja över fjälltopparna. Isen var tunn och svart men reflekterade ändå de få färgerna som fanns kvar i björkarna på andra sidan.
 
Novo Amor & Ed Tullett - Terraform spelades tryggt i öronen hela dagen idag.
 
 
Trots det trista vädret idag så blev det ändå en del foton. Så skönt att fotografera kravlöst och ändå bli rätt så nöjd. Nu är Micke uppe. Om än ensamheten var välbehövlig så är det såklart skönt med sällskap igen. Imorgon önskar jag mig snöfall och renskiljning. ♥
 
Ha en fin fredag allihopa!
 
Tidigare inlägg