Vidgade vyer

 
Jag skrev en längre text på Instagram idag, till ett urval av bilderna från min första riktiga bröllopsfotografering (klicka här för att kolla). Ett ämne som jag hade velat ta upp här på bloggen också.
 
Jag har fotograferat relativt länge ändå. Herregud, nu när jag tänker efter började mitt intresse för fotografi när jag var ungefär tio år gammal. Det är femton år sedan. Nåja, under åtminstone hälften av de åren begränsades intresset till basala foton på husdjur och småfåglar intill husknuten. Jag experimenterade mig fram till enkla bokeh-effekter. Det var nog först för cirka fem år sedan som jag fann min egen bildstil. Varje fotograf har nämligen en egen bildstil. Ni vet, till sådan grad att man rent bara av att se bilden kan gissa sig fram till vem som tagit den. Vi skiljer oss åt emellan hur vi väljer vinklar, laborerar med ljusinfall och komponerar våra motiv, fastän vi i regel kanske fotograferar samma sak. Således kan två fotografer få helt olika typer av bilder trots att vi fotograferar samma motiv vid samma tidpunkt. Hälften av den kreativa processen sitter ju även i efterbehandlingen av bilden. I alla fulla fall, min minimalistiska bildstil hittade jag i mina sena tonår. Där fann jag mig själv i fotograferingen, så att säga. Och fastän jag än i denna dag älskar minimalism så ser mina bilder (och framför allt efterbehandlingen av dem) helt annorlunda ut, såhär fem år senare. Framför allt de senaste månaderna har jag gått mer och mer efter en mörkare och mer dramatisk redigering och föredrar kortare skärpedjup. Nästan raka motsatsen till hur det såg ut för några år sedan. Och så ska det väl vara - klart man ska utvecklas som fotograf. Motiven är samma som de alltid har varit, jag väljer bara att spegla dem annorlunda idag.
 
Vad gäller val av motiv så har fotografer sina favoriter. Mitt är som bekant naturen. Hur man fotograferar natur skiljer sig rätt stort mot för hur man fotograferar porträtt, husdjur eller street. En fotograf som är riktigt duktig på naturfoto är kanske inte lika duktig på streetfoto, kanske helt kass på porträtt. Kort och gott skulle man kunna säga att träning ger färdighet - och det som vi mest tycker om att fotografera är det vi blir duktigast på. En vanlig missuppfattning från gemene man är att en fotograf kan fotografera allt. Så är det verkligen inte. Olika typer av fotografering ställer olika krav på fotografen. Att fotografera porträtt av människor är en helt annan kategori av foto än att lyckas fånga ett glittrande norrsken under en midvinternattshimmel. I mitt fall har jag valt att utesluta all form av fotografering av människor, då det inte faller mig i smaken. Jag har aldrig tyckt om att fotografera människor, speciellt inte då de är medvetna om det. Jag är ungefär lika oerfaren och tafatt bakom kameran som människorna som står framför den, i det fallet. För de är ju inte vana att bli fotograferade men förväntar sig ändå att få fullt avslappnade miner, genuina leenden och vackra, charmiga vinklar av sig själva. Det är såklart genomförbart - men det kräver väldigt mycket av fotografen. Fotografen ska lyckas få motiven avslappnade, dirigera fram charmiga vinklar och samtidigt knäppa hundratals kort där kanske tre av dem blir då alla ler samtidigt. Av dem tre så ligger skärpan rätt på en av dem. Och fotografen som bemästrar det kanske står handfallen och frustrerad där ute i midvinternatten och förstår sig inte på hur man bäst komponerar ihop ett skimrande norrsken och en bäcksvart skog.
 

Ingen fotograf är bäst på allt, i alla kategorier. En del är rätt bra på ganska mycket, men inte allt. En naturfotograf briljerar i en skog klädd i midnattssol, en streetfotograf bemästrar stilrena siluetter på en bakgata. Men ta en naturfotograf be hen fotografera Gamla Stan på ett sådant där hippt och modernt sätt i coola, sneda vinklar. Nja. Vi gör det vi gör och många fotografer vidgar gärna sina vyer, men gemene man måste sluta förvänta sig att vi bemästrar samtliga kategorier av fotografering bara för att vi är riktigt bra på en av dem. Med detta sagt vill jag krypa närmre in på ämnet. Jag har under alla mina år aldrig tyckt om att fotografera människor. Allt som oftast har jag tackat nej, med några få undantag där det ändå har slutat med att bilderna har blivit sådär. Inte riktigt vad de hade tänkt sig, för jag har inte förstått vad de har förväntat sig. Om de ville ha djupa, kontrastfulla bilder med rik bokeh så varför vända sig till en landskapsfotograf som i huvudsak ägnar sig åt matta bilder med långt skärpedjup? Bara för att jag bemästrar att fotografera norrsken betyder det inte att jag också bemästrar fotograferandet av ett familjeporträtt.
 
Jag har dålig erfarenhet av att fotografera människor. Pest och pina, rakt igenom. Krav som tycks vara utopiska. Ändå dyker det upp förfrågningar gång på gång, om jag kan tänka mig fotografera någons barn eller ta förlovningsbilder. "Mm", svarar jag osäkert. Jag vill ju, men jag vill inte göra någon besviken. Jag brukar tala om för dem att jag inte är den typen av fotograf och att förväntningarna inte får vara för stora. Det har känts dumt, nästan nedvärderande. Bilderna kommer ju i vilket fall som helst att bli bättre än om de själva skulle ta dem, men ändå. Jag anser mig inte vara en dålig fotograf, bara oerfaren och okunnig inom vissa områden av fotograferandet. Och det är väl helt okej, det måste man ju få vara. Om någon däremot ber mig fotografera deras stuga, sin favoritvaja eller kalv eller en vybild över deras smultronställe vid älven så tackar jag ja, med glädje och självsäkerhet. Right up my alley, så att säga.
 
 
När vi skulle åka till Rom mötte jag Ulla på Kallax flygplats. En gammal bekant till min mamma som jag träffat många gånger förr och tycker mycket om. Hon berättade att hon skulle gifta sig och jag som är en hopplös romantiker blev utom mig av glädje. Jag älskar kärlek. Jättemycket. Och jag blir alltid extremt rörd när jag ser kära människor, oavsett om jag känner dem eller ej. I detta glädjerus tackade jag ja till att ta deras bröllopsfoton utan att tänka efter för ens en sekund. Det var först några dagar senare som jag förstod allvaret i det jag kastat mig in i. Jag kände mig hedrad som blev tillfrågad, men bröllop är ju bland det värsta man kan ge sig in på. En dag. En enda chans. Man gifter ju sig (förhoppningsvis) bara en gång i livet. Jag våndades i veckor. Försökte läsa på. Våndades ännu mer. Jag tänkte inte avboka, jag hade ju ändå lovat, men pressen var stor. Fotograferingen skulle ske i Storforsen, uppe vid Skogsbruksmuseet. Lyckligtvis i en miljö jag kände mig bekväm i: skogen. Jag var så nervös. Det var brudparet också såklart, men av helt andra skäl. Jag använde hundra procent av min energi. Pratade med brudparet, distraherade dem från kameran, lockade fram genuina leenden, dirigerade fram poseringar, gick baklänges i skogsterräng med sökaren tätt tryckt mot ögat. Slutaren smattrade som på ett automatvapen. Jag var helt slut efteråt. Tuppade nästan av i bilen på väg upp till Jokkmokk. Tittade genom bilderna flera gånger. Såg att det faktiskt hade blivit rätt bra ändå. Kände mig lyrisk över att jag klarat av det och att det trots min oerfarenhet ändå blivit fina bilder. Det var en berusande känsla. Fan så roligt det var. 
 
På något sätt var det som att polletten trillade ner. Jag har fotograferat människor förr, i exakt samma miljö som dessa två, men något stämde ändå inte. Jag hade inte fallenheten, förstod mig inte på den typen av fotografering. Nu gör jag det. Jag menar inte att jag på något sätt gått från att vara naturfotograf till bröllopsfotograf bara över ett fotograferingstillfälle, men jag förstår nu. Jag förstår bildstilen i porträttfoto. Någonstans vittnar väl bilderna om mig, men det är ändå en helt annan typ av fotografering än den jag normalt sett gör. Men jag älskade det. Varje minut av det. Någonstans inom mig började en låga brinna. Det går ju att vara ändlöst kreativt inom porträttfoto också. Och jag ska ge dem det - porträttfotograferna, vilket jävla hästjobb de gör. Multitasking olikt allt annat jag varit med om. Så många bollar i luften samtidigt. Jag har en nyfunnen respekt för bröllopsfotografer, kan jag säga. Det är så mycket enklare att fotografera renar än att få en bra bild på en människa.
 
 
Det var otroligt roligt att fotografera dessa två. Kärleken brann i ögonen på dem båda och sken igenom nervositeten som emellanåt var svår att släppa. Träning ger färdighet, men jag är nöjd över hur min första "riktiga" bröllopsfotografering gick. Euforin som uppstod efteråt har ännu inte riktigt släppt taget om mig. Jag känner mig redo att utveckla detta. Det känns som att jag har börjat att fotografera på nytt och har en hel värld att upptäcka. Med det sagt föredrar jag såklart fortfarande renar framför människor, men jag känner mig inte längre lika rädd. Jag är villig att ta på mig fler bröllopsfotograferingar, kanske med kravet att jag får använda naturen som studio. På en gång uppstår tusentals idéer jag vill förverkliga. Det känns roligt och spännande!

Jaktstart

 
Första jaktveckan är inledd, fri kalvjakt under fem dagar på våra jordbruksmarker. Under den tiden sover jag i jaktkoja och satsar på att skjuta under de tidiga morgontimmarna, så kallad vakjakt. Än så länge har jag inte sett en enda älg på åkern som kojan står på, däremot stod det sex stycken i angränsning till grannens jaktmark på en annan av våra åkrar. De har stått där nu flera kvällar i rad. Igår tänkte jag försöka smyga mig på dem genom en trädallé, cirka en timme innan jakttiden nått sitt slut. Däremot blev det en kombo av dåliga förutsättningar, dels att grannen rivstartade bilen precis när jag börjat gå och dels att höggräs är svårt att smyga i (det rispar ganska högt). Vilket av faktorerna som skrämde iväg älgarna vet jag inte, men när jag kom fram till allén var de borta. Problemet är också att om älgarna skulle kliva över på grannens mark innan de tippar så tillfaller djuret markägaren. Så det är många omständigheter som ska vara rätt. Nätterna har dock passerat rätt fort. Jag somnar till en podd vid tiotiden och vaknar av ett tyst alarm vid klockan fyra på morgonen. Tre nätter kvar innan vi övergår till löshundsjakt i Arvidsjaur.
 
De senaste dagarna har det varit en olidlig sommarvärme. Igår var det tjugofyra grader som varmast, i skuggan. Både obegripligt och hemskt. Och såklart såhär i tid till jakten, då vi behöver den som minst. Jag som njöt för fullt när höstluften briljerade med sina elva grader. Så som det är nu är det alldeles för varmt för att jaga med hund, både för hundarnas del men också för älgarna. De blir överhettade. Hoppas att kylan återvänder till helgen. Sarvslakten i Pårek inleddes idag, några tusen ren. Det blev helikopterslakt och då far vi inte dit, tyvärr. Istället tar vi slakten i Bajkasj och hoppas på att fler sarvar kommer fram då. 
 
Ikväll ska vi äta palt innan jag beger mig ner till kojan för ännu ett vakpass. Det blir nog lätt att somna med paltschwimen, haha. Hoppas på jaktlycka någon kväll i veckan, hade varit kul att få fylla farfars frys i år då det varit så dåligt om älg de senaste åren.

En skogsreflektion

 
Ibland måste jag pausa livet en stund. Hinna ikapp, reflektera, tänka efter och tänka om. Allt som oftast trivs jag i det livet jag lever, de brinnande knutarna är motiverande och att ha en osäker framtid gör mig mer nyfiken än ängslig. Som att söka sig fram genom en tät dimbank. Ingenting är tveklöst, allt är inom en armlängs avstånd men ändå så vagt och långt bort. Men de senaste dagarna har jag känt lite stress. Sådan stress som tär istället för att driva en framåt. Jag står i valet och kvalet kring utbildningar och våndas över livets vägskäl. Tanken på att flytta från Norrbotten, naturen, mitt hem och mitt allt är svindlande. Jag får en ren, själsdräpande ångest av att ens överväga det. Jag vill inte, inte ens för tre år. Utbildning är såklart en långsiktig investering i sig själv, men jag har ju provat det där. Att bo i en stad och studera. Jag kan knappt formulera mig tillräckligt för att beskriva hur dåligt jag mådde. Att jag pendlade 60 mil enkel väg varje helg för att komma hem. Det var ju inte hållbart. Det väcker också frågan varför inte fler utbildningar öppnar upp för distansmöjligheter? För oss som vill bo kvar och verka på glesbygden under tiden man studerar. Jag tror många glesbygdare väljer att avstå en utbildning för att kunna stanna kvar. Man kanske har en gård att ta hand om och inte kan vara borta i tre år? Frågorna är många och ångesten är knivskarp.
 
Utöver det stundar älgjakten. Jag har pysslat med lite viltvård på sistone, allt för att få ägna mer tid till skogs. Imorgon jobbar jag min sista dag på XXL på ett bra tag framöver och kommer ägna hela september månad åt att jaga. Någon helg där emellan åker vi upp till fjälls för sarvslakt. Över mitt huvud hänger bröllopsfotograferingar och produktfotojobb som jag ännu inte slutfört, i väntan på ork och tid. Samtidigt krånglar bilen och kräver dyra reparationer. Det är liksom mycket nu. En vild blandning av glädje, exaltation och ångest. Mitt i allt förfall så finner jag en trygghet i mig själv. Jag är en obotlig optimist i grunden. Jag tror att livet faller på plats i slutändan, hur svaga knän man än tycks stå på ibland. Livet är svajigt emellanåt och det är okej. Jag tror på att jag hittar rätt väg i slutändan, trots allt. Jag måste lita på mig själv.
 
 
För att ta udden av den ihärdiga stressen så ger jag mig ut till skogs, som jag alltid gör. Skogen går jag till när jag behöver vila. En nära släkting sa till mig en gång att "fjället är vinden under dig när du redan flyger, skogen lyfter dina vingar". Det tänker jag på ofta, för jag tycker det stämmer så himla bra. Fjället är vackert men hårt. Vinden viner och regnet piskar. Det gör dig starkare men då ska du ha styrka i grunden, annars bryter det ner dig. Skogen är istället lugn och vilsam. Där droppar regnet mjukt från grenarna och träden skyddar dig från den hårda vinden. Skogen är varsam, den tröstar i tystnad. Den reser dig när du är som svagast. Den omfamnar och stärker, långsamt men obevekligt. Skogen är min fristad. Jag känner en trygghet i att jag kommer att tillbringa varje dag till skogs nu i en månads tid. Från fem på morgonen till sex på kvällen, sju dagar i veckan. Känner att jag behöver det. De senaste dagarna har jag tillbringat mycket tid ute i skogen också. Det blir per automatik att jag alltid söker mig dit, så som jag gjort i hela mitt liv när vinden viner utanför. För att driva tankarna åt andra håll bestämde jag mig för att göra ärenden i skogen och upp på fjällen.
 
Jag skulle upp på ett lågfjäll och i vanliga fall kör man runt fjället, parkerar och går "lenjan" upp. När jag nu skulle dit var vägen förbommad, så istället för att ringa efter nyckel bestämde jag mig för att ta fågelvägen dit. Det vill säga, korsa två bergstoppar och en dal av urskog och sedan upp på fjället. Halva sträckan, men i verkligheten betydligt mer svårorienterad terräng. Jag tappade bort mig mer än en gång då det är svårt att ta riktning i en skog där granarna är trettio meter höga och skymmer all sikt. Med hjälp av telefonen kunde jag lokalisera min väg fram till kalfjällets början. Innan dess hade jag gått flera kilometer i fel riktning och förlängde därmed enkelsträckan med typ 3,5 kilometer. Väl uppe på fjället dog min telefon. Det hade tagit mig tre timmar att gå dit och solen hade redan gått ner. Om det skulle ta mig lika lång tid på hemvägen skulle det hinna bli mörkt och då skulle jag inte ha en chans att ta mig ut ur skogen. Att gå ospårat har sina för och nackdelar, du går dels inte lika fort och du har dels inte lika bra kontroll över riktningen, speciellt inte när marken är kuperad och varierar i höjd och fall. Jag bestämde mig för att ta låglandet hem igen. Sträckan var längre men då marken inte lutade så kunde jag hålla ett högre tempo. Jag hade inte med mig mat eller vatten, ingen kompass, ingen ficklampa. Jag hade inte ens ätit middag. Orken vissnade. Jag klättrade över gamla, fallna granar. Sökte riktning men fann ingen. Stressade fram, försökte öka tempot, snavade, trevade mig fram genom myrmark. Jag övervägde en stund att faktiskt övernatta i skogen, men insåg att min sambo förmodligen skulle ge sig ut för att leta efter mig då. Herregud, tänkte jag. Det här har väl mina förfäder gjort i hundratals år och min generation är inte ens duglig att ta sig ut ur ett reservat för att vi förlitat oss på att elektroniken ska rädda oss. Där och då gick jag in i något slags survival mode. Skrattade åt mig själv och tänkte att jag ju självklart fått lära mig ta mig fram utan GPS tidigare. När vi jagade då jag var liten hade vi ingen pejl, ingen jaktradio. Vi sökte av jaktmarkerna helt på egna ben och med hjälp av naturens tecken lärde vi oss ta riktning. Jag tänkte på det som morfar lärt mig. Tog fasta på fjällets lutning, sökte mig fram längs dess fot, ökade steglängden. Pausade vid en bäck och drack, åt så mycket blåbär jag kunde. Skrattade igen åt att jag helt plötsligt kände mig som värsta äventyraren. Benmusklerna sved när jag genade över en myr och sjönk ner till vaderna. Jag kom ihåg kartan i huvudet, mindes myrmarkerna åt nordväst. Svor över naturhelvetet men älskade det högt ändå. Vid myren kunde jag ta riktning. Nu var det mörkt, men jag kunde urskilja skogens alla tecken. Bergstopparna, dalarna, en svacka. Marken sluttade vid horisonten, där fanns det med stor sannolikhet en väg. Gick med bestämda steg ditåt. När jag knappt kunde urskilja granarnas stammar i mörkret nådde jag till slut vägkanten. Det kändes som en seger. I sju timmar trampade jag på där ute i skogen. Utan hjälp av elektronik eller stigar. Insåg hur viktigt det är att minnas det jag fått lära mig av våra gamla. Att läsa av naturen, för "helt vilse är du aldrig, du kan alltid hitta hem".
 
I höst ska jag gå utan elektronisk hjälp. Titta mer på skogen än på skärmen. Det är så himla viktigt. För rätt vad det är står du där, i en mörk urskog, utan hjälp och aning. Vi måste sluta förlita oss på stigar och elektronik, sluta tappa kontakten med verkligheten runt omkring oss. Naturen är vacker men hård, den upplever du bäst på dess egna villkor. Om man lär känna den behöver man aldrig känna sig vilsen. "Det finns inga stigar till de vackraste vyerna". Fasen så många bra citat jag fått höra från människorna i mitt liv, som faller på plats först nu. Det var som att skogen ville testa mig den kvällen och påminna mig om vad som egentligen är viktigt. Allt som kunde gå fel gick fel. Jag fick bryta ihop och resa mig upp igen, lita på mig själv och mina kunskaper. Tro på mig själv. Jag gick till skogen för att söka tröst den kvällen och jag kom ut mångdubbelt gånger starkare än då jag gick in, trots att benen darrade av utmattning och kroppen skrek av hunger. Jag var lyrisk och stolt när jag klev upp på skogsvägen i totalmörkret. Jag gav inte upp, det ordnade sig till slut - som det alltid gör, om jag litar på mig själv.
 
Tack skogis. ♥
Tidigare inlägg